Skrivet av
Mats Areskoug 14:37, 15 augusti 2012 i kategori Forn- och medeltiden, Försvunna städer, Övriga Sverige
Många medeltida städer har försvunnit in i historiens mörker. Gåsekil på Onsalahalvöns östra strand i Halland har fullständigt uppslukats. Intet finns kvar.
Gåsekil dyker upp i dokumenten första gången 1481 och staden var under sin korta levnad en av de minsta i det danska riket. Till exempel hade grannen Kungsbacka dubbelt så stor skattekraft. Gåsekils få skattebetalare var antagligen skeppare och sjömän.
De styrande i Köpenhamn var dock inte så imponerade av skatteintäkterna från städerna i norra Halland. År 1539 blev både Gåsekil och Kungsbacka av med sina privilegier och borgarna beordrades till Varberg. Kungsbackaborna lyckades få tillbaka sina efter några decennier. För Gåsekil var sagan all.
Gottskärs hamn omkring 1960. Vykort från Firma H Lindenhag i Göteborg.
Den som vill njuta av Gåsekils historiska vingslag får ta sig till sommarorten Gottskär, som är den sentida efterföljaren, och be en bön på tennisbanan. Där lär kapellet i Gåsekil ha legat.
Fakta/läs mer:
Birgitta Broberg: ”Medeltidsstaden 25. Kungsbacka-Gåsekil”, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, 1980.
Skrivet av
Mats Areskoug 14:58, 9 juni 2012 i kategori Försvunna städer, Nyare tiden, Övriga Sverige
Helt plötsligt (den 17 september 1809) var nästan halva landet borta, uppslukat av den mäktiga grannen i öster. Borta var också staden Torneå. Nu krävdes en ny svensk stad vid Bottenvikens norra strand vid den nya riksgränsen.
Landets styrande fastnade för en plats på västra sidan Nikkalahalvön, cirka en mil väster om dagens Haparanda, och den 20 maj 1812 fick Carl Johans stad sina privilegier. Uppkallad efter kronprinsen, senare hjältekonungen Karl XIV Johan.
Skylten sitter vid Haparanda hamn, inte exakt där staden skulle ha legat. Men det är av mindre betydelse.
Det var bara ett problem – ingen ville flytta till den nya staden. Handelsmän och andra trivdes bättre i Haparanda by vid gränsen. En uppgiven landshövding konstaterade i några årsrapporter att staden bara hade 23 invånare och att dessa var en och samma familj.
Efter 30 år insåg man att projektet var misslyckat och stadsrättigheterna flyttades över till Haparanda.
De skumma hamnkvarteren i Carl Johans stad.
Carl Johans stad skulle ha legat strax norr om dagens Haparanda hamn, vid Hillerströms strand. I dag finns en prydlig rad sommarstugor längs det som kunde ha varit skumma hamnkvarter.
Fakta/läs mer:
Nils Svanberg: ”Det äldsta Haparanda 1600–1900”, Haparandapojkarna, 1689.
Olof Hederyd: ”Haparanda efter 1809”, Tornedalskommunernas historiebokskommitté, 1992.
Annelia Wasserman: ”Haparandas historiska utveckling”, C-uppsats vid Lunds tekniska universitet.
Mer om sevärdheter och osevärdheter dyker då och då upp på Twitter: https://twitter.com/#!/MatsAreskoug
Skrivet av
Mats Areskoug 15:00, 14 april 2012 i kategori Forn- och medeltiden, Försvunna städer, Ruiner, Övriga Sverige
Alla vet ju att den medeltida muren runt Visby är unik för Norden. Följare av denna blogg har dessutom fått lära sig en hel del om de nästan helt försvunna stadsmurarna i Stockholm och Kalmar. Här kommer den ohotade tvåan!
Någon gång i mitten av 1200-talet blev den gamla handelsplatsen Aos nära Helgeåns utlopp i Hanöbukten en riktig stad. I närheten passerade resanden på den uråldriga huvudvägen från sydvästra Skåne upp mot Blekinge. Längs kusten och uppför ån seglade fraktskutor. Hamnen i Åhus var under medeltiden en av de viktigaste i Danmark.
Störst intresse i platsen hade kyrkan. Ärkebiskop Eskil i Lund hade redan på 1100-talet låtit bygga Mariakyrkan och borgen Aoshus. Med Åhus som stödjepunkt skulle barbarerna på andra sidan Östersjön upplysas om den enda och rätta läran.
När staden i samband med reformationen övergick till kronan började nedgången. Förfallet späddes på av återkommande besök av den hjältemodiga svenska krigsmakten. Precis som för närbelägna staden Vä slutade det med att borgarna beordrades att flytta till nyanlagda och bättre befästa Kristianstad. För Åhus var sagan över 1617 och förfallet började.
Åhus är fullt av ruiner, men märkligast av alla är resterna av stadsmuren. Den uppfördes i början av 1300-talet på stadens västra och norra sida. (I öster verkar borgarna ha nöjt sig med en jordvall och i söder flyter Helge å.)
Cirka 250 meter låg mur återstår. Hur hög den varit från början är omöjligt att avgöra. Ett torn och en port, Västerport, har arkeologerna funnit rester av. På 1700-talet lär så pass mycket av porten stått kvar att den användes som riktmärke vid insegling till hamnen.
Letar du medeltida stadsmurar i Skåne i sommar är Åhus det enda stoppet. I Malmö är muren helt väck!
Fakta/läs mer:
Björn Rosenberg: ”Åhus. Medeltidsstaden 52”, Riksantikvarieämbetet, 1984.
Peter Carelli: ”Det medeltida Skåne”, Historiska media, 2007.
Skrivet av
Mats Areskoug 15:20, 31 januari 2012 i kategori Forn- och medeltiden, Försvunna städer, Nyare tiden, Övriga Sverige
Världsliga saker skall man inte förakta, tänkte ärkebiskopen i Lund, Tuve Nielsen, och tog sig an staden Elleholm i Blekinge.
När den danska kyrkan ansåg sig behöva en stödjepunkt i den östligaste delen av riket passade staden vid Mörrumsån bra. Ingen vet idag när Elleholm formellt blev en stad, men det var med kyrkans intåg i mitten av 1400-talet som det hela tog fart.
Staden låg på en långsmal ö mitt i ån. Här passerade den gamla kustvägen och det var inte långt till öppet hav i Pukaviksbukten. Då, som nu, fiskade man lax i Mörrumsån. Annars livnärde sig borgarna mest på köpenskap, man hade rätt att handla direkt med Hansan.
I och med reformationen 1536 gick Elleholm över till kungen. Den svenska krigsmakten tog dock inte någon hänsyn till detta. Under personlig ledning av hjältekonungen Erik XIV förvandlade man 1564 staden till aska. Kungens paroll var ”bättre ödeland än fiendeland”. I närbelägna Ronneby lät Erik mörda stadens män, kvinnor och barn.
Downtown Elleholm efter kung Eriks besök.
Nordiska sjuårskriget var början till slutet för Elleholm och år 1600 beordrades invånarna att flytta till Sölvesborg.
Ön ligger kvar i ån, men spåren av den gamla staden är få. Det tydligaste är lämningarna av stadens lilla borg på öns norra spets. Här kan besökaren njuta av en liten vallgrav och en ruinkulle.
Fakta/läs mer:
Eva Arvidsson: ”Elleholm”, Medeltidsstaden rapport 69, Riksantikvarieämbetet, 1985.
Ulf Sundberg: ”Svenska krig 1521–1814”, Hjalmarson & Högberg, 1998.
Skrivet av
Mats Areskoug 17:57, 9 mars 2011 i kategori Bergslagen, Försvunna städer, Nyare tiden
Den ärorika svenska järnindustrin har anor nästan från hedenhös. Lika länge har transporten av järnet varit ett problem. Smala och uppkörda landsvägar lämpar sig dåligt för tunga frakter. Då är det bättre att bygga en kanal.
I Bergslagen växte de medeltida handelsplatserna Nora och Lindesås (det blivande Lindesberg) i takt med järnhanteringen på 1600-talet. Det var bara en tidsfråga innan de formellt skulle bli städer. Då beslutades plötsligt att alla borgare och all handel skulle flyttas till Järle, mitt emellan Nora och Lindesås.
År 1639 hade kanalen mellan Mälaren och Hjälmaren blivit klar och nu skulle Bergslagen kopplas samman med världshaven. Järleån tillsammans med en ny kanal ned till Hjälmaren skulle göra Järle till Bergslagens egen hamnstad. Platsen för torget röjdes och kanalen började byggas. Stadsrättigheter utdelades 1642 och den norra delen av Örebro län knoppades av till ett eget län med Järle som residensstad. Allt var bäddat för en urban succé – det var bara det att ingen ville flytta till den nya staden. Statsmakten tjatade på undersåtarna, men fick ge upp. I stället fick Nora och Lindesberg sina stadsprivilegier 1643 och Nora blev residensstad i det nya, men kortlivade, länet.
Downtown Järle februari 2011.
Staden Järle skulle ha legat där den gamla riksvägen korsar Järleån, cirka sex kilometer öster om Nora. Här låg Järle bruk och senare Järle kvarn. Vackra byggnader i vacker natur gör platsen värd ett besök. Trots avsaknad av stadshotell.
Lite – men inte mycket – bättre gick det för ”silverstaden” Grythyttan, 4 mil åt nordväst. Byn runt hyttan fick stadsprivilegier 1641. Silverfebern ville dock inte infinna sig och 1682 drogs rättigheterna in. Här finns i alla fall ett gästgiveri för den som behöver vila sina ben.
Fakta/läs mer:
Wilhelm Tham: ”Lindesberg och Nora genom tiderna”, 1943-49.
Mest kommenterade