I slutet av 1800-talet började de första villasamhällena poppa upp runt Stockholm. Det här var innan stadsjeeparnas tid, så man var mån om att ordna bra kommunikationer för nybyggarna. Helst på spår ända in till huvudstadens centrum.

Stocksunds villastad fick sin första plan 1888 och året efter grundades Djursholms villastad. Hit skulle bättre bemedlade kunna flytta för att slippa det ohälsosamma livet i Stockholm. Båda samhällena låg längs den 1885 invigda järnvägen mellan Östra station i Stockholm och Rimbo. Det var bara att haka på den befintliga rälsen.

Följ med på en promenad längs två gamla förortslinjer. (Först två bonusfakta: 1: Mellan 1895 och 1960 gick Djursholmstågen ända ned till Engelbrektsplan. 2: Djursholmsbanan blev 1895 den första järnvägen i Sverige med eldrift.)

Särtryck 1919 från Generalstabskartan: ”Stockholmstrakten”.

Första stopp är hållplatsen i Stocksund, ett mästerverk i tristess från 1996. För att få tröst beger vi oss i stället längs Stockholmsvägen söderut till Stocksunds gamla station. Det gula huset i nationalromantisk stil uppfördes 1905 och fick vara stationshus i ungefär 90 år innan spåren över Stocksundet lades om. Namnskylten sitter kvar. Följ banvallen den korta biten fram till sundet och beskåda resterna av den gamla bron. En nybyggd villa har placerats på den sista delen av banvallen och det norra brofästet har blivit en stabil solaltan.

Stocksunds gamla station.

Från Stocksunds station utgick den en kilometer långa linjen till Långängen. Den öppnades 1911 och fick leva fram till 1966. I dag finns det inget längs den gamla banvallen som påminner om epoken. Gångvägen på vallen börjar i kilen mellan Stockholmsvägen och Stockbyvägen och upphör vid Långängsvägen, där ändhållplatsen låg.

Banan till Långängen.

Promenaden längs den äldsta grenen, till Djursholm, startar vid stationen Djursholms Ösby. Järnvägen öppnades 1890. Linjen kom att förlängas vid ett par tillfällen innan trafiken upphörde årsskiftet 1975/76. Nu är det gång- och ridväg hela sträckan.

Till en början löper banvallen parallellt med Valevägen. Det är en raksträcka på en dryg kilometer som bara livas upp av perrongerna vid hållplatsen Bragevägen. Väl vid raksträckans slut belönas vi. Här ligger det välbevarade stationshuset Djursholms Sveavägen, nu förskola. Den funktionalistiska stilen bryter skönt mot områdets alla nationalromantiska villabyggen. Stationen fick sitt nuvarande utseende vid en total ombyggnad 1946. (Fram hit var järnvägen dubbelspårig.)

Stationen Sveavägen.

Järnvägen fortsatte sedan längs Henrik Palmes väg mot Djursholms torg. Där finns perrongen vid hållplatsen Restaurangen kvar. Hållplatsen fick sitt namn efter det restaurangkomplex som var det tidiga Djursholms nav. Den stängda och förfallna restaurangen brändes ned av brandkåren 1963 för att ge plats åt äldreboendet Familjehotellet.

Restaurangen.

Vid busshållplatsen Djursholms torg står en ståtlig väntkur. Ursprungligen stod den lite längre fram på linjen, vid hållplatsen Germaniavägen. Missa inte SRJ-monogrammet på kuren. Förkortningen står för Stockholm-Roslagens Järnvägar.

Väntkur med anor.

Efter Restaurangen gick järnvägen i en böj åt höger för att sedan följa Tulevägen en bit. När det dyker upp en låg perrong på vänster sida har vi nått hållplatsen Framnäsviken. Här hade den första etappen av linjen sin ändstation.

Efter en viadukt över Ymervägen och några skärningar kommer vi fram till hållplatsen Eddavägens perronger. Vid ändhållplatsen Svalnäs är det inte mycket som påminner om platsens järnvägshistoriska betydelse. Banvallen antyder i alla fall ett möjligt uppställningsspår för lok och vagnar till vänster. (Järnvägen drogs fram till Eddavägen 1901. Sista etappen till Svalnäs var i drift från 1912 till årsskiftet 1933/34.)

I dungen till vänster tog det slut. Hållplatsen Svalnäs.

Enligt Trafikverkets bilindex för 2011 har bilägarna i Danderyds kommun bland de sämre bilarna i landet om man ser till utsläppen. Kanske dags att bygga ut järnvägen igen.

FOTNOT: Det här är en bearbetad version av min text som var införd i Dagens Nyheter den 15 mars 2003.

Fakta/läs mer
”Stockholms förstäder och villasamhällen 1911”, Rediviva, 1975.
Sven Lagerberg: ”Djursholmsbanan – en kort historik” i ”Skrifter av Samfundet Djursholms forntid och framtid XIV”, 1975.
”Roslagsbanan 100 år”, AB Storstockholms lokaltrafiks järnvägar, 1985.
”Järnvägsdata med trafikplatser”, Svenska järnvägsklubben, 2009.

Det finns många sätt att ta sig ut till Hässelby villastad i nordvästra Stockholm. Har du tänkt ta tåget är du dock 60 år för sent ute. I stället kan du njuta av 8 kilometer promenad på den gamla banvallen och se bostadsområdena från en annan sida.

Perrongen vid Skälby hållplats.

År 1889 invigdes sopanläggningen vid Lövsta och i samma veva drog Spånga-Lövsta järnväg (SLJ) igång verksamheten. Det primära var att frakta sopor och latrin från staden till ”upparbetning”. För de boende i Hässelby innebar detta en kraftig förbättring. En personvagn kopplades helt enkelt på tåget bakom vagnarna med matrester och skit. Det kanske inte luktade så gott, men man slapp i alla fall att gå.

Kartan ”Stockholm med omgivningar” från 1917 av Axel Gillberg.

Så småningom fick resenärerna ett eget persontåg, och trots byte i Spånga var restiden Hässelby villastad–Stockholms central som bäst bara 33 minuter. Persontrafiken lades ned 1956, efter att tunnelbanan till Hässelby öppnat. Sopvagnarna rullade till 1970.

Förutom bostadsområdena bjuder promenaden på järnvägshistoriska föremål och miljöer. Packa kaffetermos och smörgåsar!

Börja i Spånga. Glädjande nog går det fortfarande industrispår till Lunda industriområde. Vårt spår börjar strax söder om korsningen Avestagatan-Fagerstagatan. Skärningen är tydlig och det finns till och med en viadukt över banvallen. På andra sidan Bergslagsvägen syns några sliprar i gruset på cykelbanan.
Efter industrilandskapet väntar bostadsområdet Skälby. Parallellgatan i villaområdet till höger heter Banvägen och på nummer 5 står fortfarande banvaktsstugan kvar. Kvar finns också perrongen för Skälby hållplats. Missa inte heller stolparna av räls som använts till avspärrningar där gångvägar korsat spåret. Några el-stolpar finns inte eftersom järnvägen aldrig elektrifierades.

Banvallen fortsätter i en båge mellan husen för att till sist försvinna in under Mäster Karls väg och Lövstavägen.

Slutstation för persontrafiken var Riddersvik (från 1920 med namnet Hässelby villastad). Stationsområdet är i dag helt borta, men det låg ungefär där en gångbro nu går över Lövstavägen.

I korsningen Lövstavägen-Riddersviksvägen finns det mest konkreta spåret från järnvägsepoken, ett välbevarat litet lokstall. Banvallen blir åter synlig efter korsningen och löper parallellt med Lövstavägen ända ut till sopstationen.

Och njut av den friska luften, sopförbränningen upphörde 1986.

Fakta/läs mer:
”Stockholms förstäder och villasamhällen 1911”, Rediviva, 1975.
Grip & Westberg: ”Bilder från Hässelby villastad”, Stockholms stadsmuseum, 1976.
Dufwa & Pehrson: ”Stockholms tekniska historia 4. Snöröjning, renhållning återvinning”, Monografier utgivna av Stockholms stad, 1989.
”Järnvägsdata”, Svenska Järnvägsklubben, 2009.