1990 uppträdde Daniel Johnston på en festival i Austin. Efteråt åkte han till West Virginia i ett litet flygplan med sin far vid spakarna. Under resans gång fick den manodepressive Daniel ett utbrott, ryckte till sig kontrollerna och slängde ut planets startnyckel genom fönstret. Om inte Johnston den äldre varit stridspilot under andra världskriget skulle sagan om hans son, den sällsamma Texastrubaduren, ha tagit slut när planet störtade mot marken. Men båda två klarade sig. Och ett par år senare blev Daniel Johnston känd för en större publik när Kurt Cobain hyllade hans låtar och bar en t-shirt med en bild av en rymdvarelse som Daniel hade ritat.

Det gick inget vidare när Daniel Johnston kontaktades av det stora skivbolaget Elektra i mitten av nittiotalet. Han inbillade sig att Metallica, som låg på samma skivbolag, var i förbund med Satan och skulle mörda honom. Men hans oskuldsfulla och vackra sånger spreds på hemkopierade kassetter, han fick mediciner för sina psykiska besvär, och artister som Pearl Jam, Teenage Fanclub, Tom Waits och Beck tolkade honom.

I februari 2002 spelade Daniel Johnston på Allhuset i Stockholm. Gustaf Boman, Charlie Granberg och Sverrir Gudnason skildrade besöket i den sällan visade dokumentären ”Viva la Sweden”. I den får man bland annat se Daniel Johnston ställa ut teckningar på Kulturhuset, träffa svenska fans, dricka enorma mängder Cocacola och röka oavbrutet. Han blir också intervjuad av Z-TV.

- Vet du hur pass öppen han är om sin sjukdom? frågar reportern den svenska arrangören.

Men hon lyckas aldrig komma så långt med frågorna. Daniel Johnston vill bara diskutera en sak: The Beatles. Han bläddrar i bootlegvinylen på en skivbörs och kan inte sluta prata om sitt favoritband.

- The Beatles! säger han. The Beatles!

- Vilken är din musikaliska bakgrund?

- Min musikaliska bakgrund är The Beatles!

- Hur skulle du beskriva din egen musik?

- Beatlesaktig!

- Är det dina enda musikaliska hjältar?

- Well, jag gillar både The Beatles sena period och The Beatles tidiga grejer.

Daniel Johnstons fixering vid Liverpoolgruppen må påverkas av hans psykiska hälsa. Men han låter inte mindre autistisk än många av Liverpoolgruppens övriga fans. Få rockband har varit så avantgardistiska som The Beatles och inget har gett upphov till så mycket likstel vördnad och konservatism.

Här är en till självförbrännande rockikon i oskuldsfull tonårstappning. Jim Morrison var nitton år gammal när han ställde upp i en informationsfilm från Florida State University. Han bodde hos sina morföräldrar, studerade filmvetenskap och var känd som en av universitetets bohemiska studenter. I filmen, vars syfte var att öka anslagen till universitetet, såg han dock utomordentligt proper ut i slips och kavaj.

- Vi skulle vilja ta emot dig. Vi skulle vilja erbjuda fler kurser, men vi har helt enkelt inte plats. Och det råder brist på lärare, säger rektorn till Jim Morrisons bekymrade student som nekats plats på utbildningen.

Ett par månader efter att den här filmen spelades in flyttade Jim Morrison till Los Angeles och bildade The Doors. När han återvände till Florida den 1 mars 1969 var han inte längre Jim Morrison utan The Lizard King – ett mytiskt väsen med stort skägg och dimmig blick. The Doors spelning på Dinner Key Auditorium slutade i kaos. ”You’re all a bunch of fucking idiots!” skrek The Lizard King och försökte få fansen att starta ett upplopp. Enligt flera vittnen halade Ödlekungen också fram sitt könsorgan. Det var en masshallucination, hävdade The Doors keyboardist Ray Manzarek fem år senare:

- Han drog aldrig fram den, han tog aldrig av sig brallorna. Men folk svär att han gjorde det. Vad de såg var ormarna och demonerna i sina egna huvuden. Jim hade förvandlats till ormmannen, till Ödlekungen, och Ödlekungen drog fram den.

Polisen stoppade showen och Jim Morrison åtalades för att ha blottat sig själv och använt obscent språk. Han dömdes till sex månaders straffarbete, överklagade domen och flyttade till Paris där han dog av en överdos i ett badkar.

- Är detta framsteg eller förfall? frågade sig en indignerad student efter konserten i Miami.

Det var nog båda delarna.

Den 21 augusti 1997 släpptes Oasis tredje album ”Be here now”. Bandet stod på toppen av sina framgångar och hyllades som det största som hänt sedan Beatles. Utanför en skivaffär i London intervjuade MTV köande fans, bland annat en 18-årig Pete Doherty. Medan han mumsade på en croissant sa den blivande rockstjärnan att han gillade Oasis eftersom han delade Umberto Ecos åsikt att Noel Gallagher var en poet och Liam en stadsutropare. ”Jag har alltid tyckt att det är en perfekt kombination.”

Umberto Eco, filosofen och författaren från Bologna, kommenterade så vitt jag vet aldrig britpopscenen. Att Noel skulle vara en poet och Liam en medeltida nyhetsuppläsare är lika obegripligt. MTV-reportern fattade inte ett smack men bad Pete upprepa sin analys eftersom den lät bra. Sedan frågade reportern om han kunde sammanfatta Oasis med ett ord. ”Byxor”, svarade Pete. ”Han är briljant!” utbrast MTV-mannen och erbjöd den kvicke ynglingen jobb.

Kanske hade Pete Doherty varit vid bättre hälsa om han anställts av MTV i stället för att starta The Libertines. Det här klippet har fått många brittiska tidningar att skriva om hur sorgligt det är att en söt kille förvandlades till ett vrak på tio år. Lika sorgligt är att Pete Doherty köade för att köpa nittiotalets sämsta skiva. Sju år senare förnekade han, likt tusentals andra, att han någonsin dyrkat bröderna Gallagher: ”Nirvana och Oasis var populära när jag gick i skolan. Jag minns att folk gillade dem, men på den tiden var jag i en annan värld.”

1992 anklagades Tupac Shakur för att med sina texter ha inspirerat en ung, svart man till att skjuta en polis i Texas. Vicepresidenten Dan Quayle fördömde rapparens debutalbum ”2Pacalypse now” med orden: ”Det finns inga som helst skäl till att ge ut en sån här skiva. … Det finns ingen plats för den i vårt samhälle.”

Tre år senare väckte polisens familj åtal mot Tupac, som satt i fängelse för sexuellt utnyttjande av ett kvinnlig fan. Ett juridiskt ombud höll ett förhör med Tupac i fängelset norr om New York, med stjärnans advokat närvarande. Ombudet frågade Tupac om han gjorde gangsterrap. Tupac svarade att han bara gjorde ”rap” och att den uttrycksformen inte skilde sig från vanlig poesi.

- Är du medveten om några andra som har skjutit poliser, särskilt tonåringar som har skjutit poliser efter att ha lyssnat på din musik? frågade förhörsledaren.

- Efter att ha påståtts lyssna på din musik, rättade Tupacs advokat.

- Nej, ingen pratade om det här förrän ni började göra det, sa Tupac. Sedan hamnade det på nyheterna och Dan Quayle uttalade sig.

Förhörsledaren ville också veta om Tupac fick mycket beundrarpost eller hatbrev. Tupac svarade att han bara fått fem hatbrev under hela sin karriär.

- Svarar du på dem?

- Jag svarade på ert hatbrev, sa Tupac och log brett.

- Svara bara på frågan så kommer vi härifrån fortare, instruerade advokaten medan rapparen garvade.

Om syftet med förhöret var att framställa Tupac som en djävul, vilket han själv säger i slutet, misslyckades man kapitalt. Han visade upp sig från sin charmigaste, mest analytiska sida. Och han undvek att citera sitt svar till vicepresidenten från låten ”Last wordz”:

”Dan Quayle, don’t you know you need to get your ass kicked
Where was you when there was niggas in the caskets?
Mothafuckin’ rednecks all the same
Fear a real nigga if he ain’t balled and chained
That’s why we burn shit and wreck
Cause the punk police ain’t learned shit yet”

Två år efter förhöret, ett år efter sin död, frikändes Tupac av en domstol i Texas.

Ibland refererar rockartister till sina fans som ”the kids”. De antyder på så vis att de har en ung och trogen publik som gillar musiken av rätt anledning – inte för att de hjärntvättats av skivbolag utan för att de leds av sin ungdomliga intuition. I själva verket är unga människor naturligtvis de allra lättaste att påverka med reklam, men rockartister vill gärna tro motsatsen. De idealiserar ”the kids” lika mycket som ”the kids” idealiserar sina idoler.

Kanske var det därför punkpionjären Patti Smith ställde upp i det amerikanska barnprogrammet ”Kids are people too” 1979. Hon sa att det viktigaste med punkvågen var att ”folket” tagit tillbaka rock’n'roll: ”It belongs to the kids again, not to big business guys.” När ett av barnen frågade varför hon blev musiker svarade Patti att all musik stank när hon började spela 1974. Hon ville inte att rocken skulle bli ”big business” utan ”a powerful force for us kids, myself included”.

Man kan tycka vad man vill om punkplattityderna men det blev ändå en gullig och uppriktig intervju. Patti Smith berättade att hon ville bli missionär, lärare eller balettdansös när hon var liten. Och att hennes favoritsångare var Maria Callas och Mick Jagger. Sedan var det dags för henne att sjunga en låt. Hon valde ”You light up my life”, en söt ballad som varit en hit med Debby Boone. ”Jag vet att det är ett konstigt val för mig men om man lyssnar på texten så har den ett väldigt bra budskap, särskilt nu 1979 som är barnens år.”

När hon gjorde entré i studion sparkade Patti Smith rastlöst med benen. Hennes rufsiga hår och kavaj med uppvikta ärmar gav henne också en pojkaktig charm. Inte undra på att poeten Allen Ginsberg en gång försökte ragga upp henne eftersom han trodde att hon var en kille.

Ryssland har den vackraste nationalsången. Den amerikanska är nästan lika styltig som ”Du gamla du fria”, men när Marvin Gaye sjöng ”The star spangled banner” blev den plötsligt elegant, avspänd och upplyftande.

Soulkungen bjöds in till den årliga basketmatchen NBA All-Star Game, där två lag bestående av de bästa spelarna från östra respektive västra USA kämpar mot varandra. Året var 1983 och platsen The Forum i Los Angeles. Marvin Gaye hade just gjort comeback efter sin exil i Belgien. ”Sexual healing” var hans största hit någonsin och strax efter NBA-framträdandet hyllades han på Grammygalan och Motowns 25-årsjubileum.

I början av åttiotalet var det inte lika vanligt att låta popstjärnor framföra nationalsången på sportevenemang. Marvin Gaye var den förste som gjorde en radikalt annorlunda ”Star spangled banner” i ett officiellt sammanhang. Han sjöng så sammetslent och fjäderlätt att även skeptikerna jublade. ”Det påminde mig om Jimi Hendrix nationalhymn på Woodstock”, sa stjärnspelaren Kareem Abdul-Jabbar. ”Det fick oss att känna att ‘vi är svarta och vi är amerikaner, vi kan ha en annan tolkning [av nationalsången] och det är okej.’”

Dessvärre inspirerade Marvin Gaye också kommande generationer av röstakrobater till att ge sig på samma låt. R Kelly, Whitney Houston, Christina Aguilera och Michael Bolton har försökt tolka ”The star spangled banner” lika kreativt som Marvin – men gjort patriotisk slarvsylta av alltsammans.

Näst efter Kraftwerk och Zapp-sångaren Roger Troutman (han som sjunger refrängen i 2Pacs ”California love”) har ingen utnyttjat en röstförvrängare så snyggt som Laurie Anderson. I sin första och enda hit ”O superman” använde hon vocodern för att skapa en minimalistisk, elektronisk och hypnotisk poplåt. Här framför hon den i sin lägenhet i New York 1982, året efter att den kom ut. Klippet börjar tyvärr i slutet av låten, men den här inspelningen är snyggare än den officiella videon. I kort hår och mörk kostym känns Laurie Anderson lika androgyn som sin röst.

”O superman” är en del av fyratimmarsverket ”United States live” som handlar om kommunikation och språkets utarmning i det moderna samhället. Låten bygger på ”O souverain”, den tredje akten ur Jules Massenets opera ”Le cid”. Laurie Anderson sjunger om den skenbara tryggheten i ny teknik. Hon använder modern som en metafor för det moderna: ”So hold me, Mom, in your long arms. Your petrochemical arms. Your military arms. In your electronic arms.”

Trots att låten beskriver avhumanisering förmedlar den en egendomlig värme. Kanske är det därför så många tyckte om den. ”O superman” gjorde performancekonstnären Laurie Anderson till otippad popstjärna. Till slut blev hon gruvligt trött på låten och slutade sjunga den live. Men efter den 11 september blev ”O superman” aktuell på nytt. Raderna om flygplan påminde enligt vissa Laurie-fans om terrordåden: ”Here come the planes. They’re American planes. Made in America.”

David Bowie gjorde en fin version av ”O superman” på sin turné 1997. Men den främsta tolkningen stod katten Gustaf för i en bisarr ”NileCity”-sketch. Laurie Anderson hindrade Killinggänget från att använda låten i dvd-utgåvan av tv-serien. Uppenbarligen tyckte hon inte att två feta, brandgula kattdockor sade något om språkets utarmning i det moderna samhället.

Walker Brothers var inte bröder. Los Angeles-trion valde namnet eftersom det stod Walker på ett av de falska ID-korten som de använde för att komma in på klubbarna med 21-årsgräns längs Sunset Strip. Ett år efter att Beatles hade erövrat USA reste Walker Brothers i motsatta riktningen – och såg till en början ut att bli lika framgångsrika. Singeln ”The sun ain’t gonna shine anymore” toppade brittiska singellistan i en månad våren 1966. Trion blev flickfavoriter – särskilt Scott Walker, den allvarlige sångaren med den djupa rösten.

När tidningen Fab 208 frågade Walker Brothers vilka mål de hade med karriären svarade basisten och andresångaren John Walker: ”Att bli en internationell underhållare inom alla områden.” Trummisen Gary Walker sa att han ville bli ”en internationell stjärna.” Scott hade bara ett mål: ”Att bli människa.”

Han kände sig inte som det längre. Livet som popstjärna plågade honom och han gjorde allt för att undvika horderna av kvinnliga fans. När förföljelserna var som värst gömde han sig i ett kloster på Isle Of Wight men tjejerna hittade dit också. Scott var en ung, amerikansk intellektuell som tyckte att hans hemland saknade kultur. Han ville förkovra sig i europeisk film, konst och litteratur. Framför allt ville han träffa Ingmar Bergman.

- Jag var så naiv att jag trodde att det skulle räcka med att promenera omkring lite i Sverige så skulle jag säkert komma i kontakt med någon som kunde presentera mig för Bergman, sa Scott i tidningen Pop 1995. Men när jag pratade med folk försökte de bara byta samtalsämne hela tiden. De kunde inte tänka sig något tråkigare än att diskutera Ingmar Bergman.

I Stockholm fick Scott åtminstone lite kultur när han besökte Millesgården. Där spelade Walker Brothers in videon till ”The sun ain’t gonna shine anymore” mellan statyerna på terrassen. ”Musicerande änglar”, ett av Milles verk, såg ut att blåsa den spanskt klingande trumpetmelodin och i sin tjocka hårhjälm liknade Scott en kerub. ”Loneliness is a cloak you wear”, sjöng han och drog handen framför ansiktet i en teatralisk gest. Den raden skulle han leva upp till under resten av sin karriär. Han svepte ensamheten tätt runt sig själv och blev en av rockhistoriens skyggaste stjärnor.

Nu får det vara nog med sprit på den här listan för ett tag. Det är dags för hälsokost och vem skulle vi hellre få den serverad av än Kate Bush? I februari 1980 medverkade den stilbildande sångfågeln i kändiskocken Delia Smiths matprogram. Med tanke på hur medieskygg Kate Bush varit under de senaste tjugo åren är det intressant att se henne småprata om fruktsallad.

I trädgården bakom sitt hus berättar Kate att hon blev vegetarian i tonåren eftersom djurens lidande gav henne dåligt samvete. Först visste hon inte vad hon skulle äta i stället för kött. Hon livnärde sig på choklad och te i en vecka innan hon lärde sig uppskatta grönsaker. I programmet visar hon upp rätter som hennes svägerska lagat till: grönsaksgryta, vattenkrasse med apelsiner och böngroddar, röra av yoghurt, gurka och vitlök, waldorfsallad och rostade solrosfrön i sojasås.

- De är goda på egen hand också, säger Kate om fröna. Man känner sig lite som en papegoja.

När hon presenterat rätterna för Delia Smtih uttrycker Kate Bush en förhoppning om att fler människor ska gå över till vegetarisk kost: ”I really do think there’s a lot in vegetables.” Hon låter så söt och förståndig att man lovar sig själv att aldrig mer sätta tänderna i en stek. Morrisseys militanta ”meat is murder”-babbel har snarare den motsatta effekten.

Innan ni klagar på att det här klippet inte är tillräckligt tufft bör ni betänka att Delia Smith vispade ihop rockhistoriens viktigaste bakverk: tårtan på omslaget till Rolling Stones ”Let it bleed”.