Nyligen släpptes den första black metal-komedin, ”Legalize murder”. Den var inte ett dugg rolig, av den enkla anledningen att det är hopplöst att parodiera något som redan är en parodi på sig självt. Den totala distanslösheten är ju ofta det som gör hårdrock underhållande. Plojbandet Spinal Tap blir exempelvis aldrig lika kul som de gravallvarliga barbarerna i Manowar. Och ingen manusförfattare i världen skulle kunna komma på lika absurda artistnamn som originalmedlemmarna hade i Gorgoroth. När det norska black metal-bandet bildades hette sångaren Hat, gitarristen Infernus och trummisen Goatpervertor.

Hat ersattes efter några år av Pest, som i sin tur lämnade över micken till Gaahl. Han heter egentligen Kristian (jobbigt förnamn om man är satanist) Espedal och förespråkar en sorts Nietzscheansk, ockult övermänniskofilosofi. Han föraktar fans som lyssnar på Gorgoroth eftersom de gillar musiken. Det viktiga är det sataniska budskapet.

2005 intervjuades Gaahl i dokumentären ”Heavy metal: A headbanger’s journey”. I ett redan klassiskt klipp uttrycker han sitt stöd för kyrkbränningarna i början av nittiotalet. Gaahl framstår som mycket ondskefull, vilket är målet för de flesta black metal-musiker, men den inledande tystnaden – när han fått en fråga om vad som inspirerar honom – är humor i sin renaste form.

Lika bisarr är Gaahl-intervjun i dokumentären ”True Norwegian black metal” som producenten Peter Beste och journalisten Ivar Berglin gjorde åt Vice Magazine. I den släpar Gaahl upp filmteamet på ett fjäll. Journalisterna fryser, svär och klagar medan Gaahl kämpar på mot toppen som en sann übermensch. ”Blir det någonsin ensamt att vara en av få personer som tillhör eliten?” undrar journalisterna. Då blir Gaahl sur och gör en ondskefull konstpaus.

”Han sitter helt tyst och blickstilla i en evighet och bara… ja, hatar”, mejlar Daniel Josefsson på metaltidningen Close-Up. ”Man tror att Youtube hängt sig. Otroligt komiskt, samtidigt som det är så SJUKT mycket black metal att man bara ryser.”