”Ja, med lite välvilja, kanske Berzelii park kan kännas lite som Hollywood? Ett väldigt litet, och i jämförelse ganska fattigt Hollywood.”

En läsare hör av sig och är jävligt förbannad. Det handlar om stockholmare som ser ner på folk utanför tullarna. Jag ska inte komma här och tolka vad läsaren sa, jag citerar rakt av och hoppas att min act of respect får fram:

”Nån dj med märklig självbild vill flytta Spy bars ingång för att slippa alla svennar som vill titta på ’Sveriges mest berömda nattklubb’, och du beklagar dig över att ’klientelet av naturliga skäl är ett axplock av årets turistsäsong’ (…) Jag föreslår att ni som är… liksom fräsigare… än alla som bor på andra orter än i vår huvudstad startar en hemlig tidning/bilaga som ni kan dela ut till de med Storbypass”.

Ett par dagar senare står jag i Berzelii park med en kille som just har avgått som nattklubbschef på Berns salonger. Jag har intervjuat honom. Nu ska fotografen ta sin ”tajta porträttbild”, där inte mer än huvudet och lite diffust grönt ska synas. Så varför gå längre än bara ut i parken? De är bekanta sedan förut, fotografen och han, hon fotade honom förra gången han var med i tidningen också. De skrattar. Vilket sammanträffande. ”Märta, kan du hålla ner den här trädgrenen lite så att skuggan faller över hans ansikte, så här?” ”Tack, jättefint, det är så skarpt ljus i dag”. Fotografen är uppväxt på Gotland, nu ska hon snart gå på semester, åka hem till barndomsbyn några veckor. Skönt.

Jag ser ut över parken, uteserveringarna med slanka stolsben i järn, nyputsade. Sekelskiftespalats, tillpiffade med stora glasfönster. Nyputsade. Ett gammalt palats är bara ett gammalt palats. Ett gammalt palats tillpiffat med stora glasfönster, det är tidlös lyx. Affärsmännen och affärskvinnorna har slagit sig ned i skuggan med räksallad i plastlåda. Satt sig på kavajen. De späs ut med smala unga människor i grafitgrått och t-tröjeklänningar. Som inte har något bättre för sig, som livsstil. Jaså, de har dekorerat Berns terrass med nya fräscha vita tyger för sommarsäsongen. Måste ha skett efter helgen då. Eller så såg jag dem bara inte. Hur många gånger har jag inte beskrivit varje hus här, och de nöjen och tillställningar de bjuder? Bukowskis, Chinateatern, Dramaten, Gucci och Natalie Schuterman, Acnes flaggskeppsbutik borta vid Norrmalmstorg. Riche. Vecka ut och vecka in. Det känns löjligt. Jag ser skuldmedvetet ut över parken och tänker på Storbypasset. Världen består ju av fler gathörn än Berzelii park.

Då, som ett kvitto på maten, kommer en annan fotograf lommande övergräsmattan, med en reporter i släp. De börjar fota och prata med långsmalingarna. ”De kommer från en modebilaga” säger barchefen vant. ”Ska fråga vad folk har på sig”. ”Det här är som Sveriges Hollywood, alla vill hit. De har jobbat för det och nu är de här” säger han nöjt, ”alla vill komma hit”.

Och då tänker jag på Hollywood. Ja, med lite välvilja, kanske Berzelii park kan kännas lite som Hollywood? Ett väldigt litet, och i jämförelse ganska fattigt Hollywood. Eller rättare sagt, det kanske skulle kunna kännas som det, om det inte vore för detta spänstiga, färgstarka, värdeladdade, välfunna uttryck. Storbypass. Som bara fortsätter att leva i all sin förnumstighet.