Jag är en Mac-människa. Har alltid varit. Man börjar med en grej, sen stannar man där. Sen gör man ideologi av det. Jag skrockade ansträngt när jag läste undersökningen som visade att Mac-användare tycker att de är liiiite bättre än andra människor. Jag skrockade ännu mer ansträngt när jag satt på Gotlandsbåten och slöglodde på den i och för sig skapligt underhållande gäddhäng­komedin ”Wild hogs”, om gubbs i min ålder som förverkligar ungdomsdrömmar och åker hoj över amerikanska kontinenten, ett slags ”City slickers” fast på motorcykel, och Willam Macy spelar gängets Appleofil och det kanske räcker med det, jag menar att det just är William MACY som spelar honom, men han är alltså gängets miljötönt, killen med sandaler, killen som sorterar sopor.

Och så kom då Iphone till Sverige. Efter ett ändlöst tragglande mellan olika operatörer. Och vad är haken? Jo, man måste välja TELIA om man vill köpa en Iphone.

Låt mig uttrycka det så här. Någonstans, i den tjohejiga hierarkin på Apples svenska kontor, borde det finnas någon som inte får någon julbonus i år. Någon som var lite väl ivrig på att ro dealen i hamn. Någon som checkade in hjärnan i garderoben när det skulle bjudas upp till mutlunch.

TELIA?
Tack för kaffet.

Det är ungefär som att introducera en serie smaskiga Bang & Olufsen-högtalare på den svenska marknaden, och välja Seven-eleven som återförsäljare.

Vem vill ha TELIA som operatör? Jag känner ingen över huvud taget som är kund hos TELIA och är nöjd med det.
Jag vill kunna välja fritt mellan mobiloperatörerna.

En gång, någonstans under senmedeltiden, hade jag en operatör som hete Europolitan. De bytte sedermera namn till Vodaphone. Kanske bytte de ännu en gång. Jag vet inte. Jag bryr mig inte heller. Jag var hur som helst kund hos Europolitan och jag fick mobilräkningar på sisådär tre fyra tusen varje månad.
När jag ondgjorde mig om det för en polare sa han, men herregud, byt till Comviq. Du kommer undan med hälften av vad du betalar nu. Jag lovar.

(Comviq har också bytt namn sen dess, men det får vara någon måtta på varumärkesdroppandet.)

Så jag ringde till Europolitans kundtjänst. Jag var på norra Gotland. Jag berättade utan omsvep vad min kompis hade sagt: att hos Comviq ringer man för ungefär hälften av vad man ringer för hos er. Och jag gjorde mig beredd på smattrande protester och en lång tröttande säljarsvada, ni vet där de börjar bubbla i stil med: ”Nej nej, det beror HELT på vilket abonnemang du har. Om du har vårt Crash Pow Sock-abonnemang ringer du för nittio öre mellan klockan åtta och tolv, därefter kostar det yada yada yada…”

Till slut är man så trött i örat att man säger ”okej, bra” och kanske fejkar man en störning i mottagningen och lägger på och man fortsätter betala tre fyra tusen i månaden.

Men till min oförställda förvåning protesterade inte killen på Europolitans kundtjänst. I stället muttrade han motvilligt:
– Ja, jo… priset är ju lite Comviqs grej, kan man säga.
– Jaha, sa jag. Och vad är er grej?

Killen svarade någonting. Men det var såna störningar att jag inte hörde vad han sa.
– Va?
– …i…ätt……ckn…
– VA?
– Vi… …ning… … om…
– VAD SÄGER DU?

Så höll vi på ett tag. Det visade sig att han försökte säga att Europolitan har mycket bättre täckning.
Detta är en sann historia.

Jag är en Mac-människa. Men det finns tack och lov gränser även för såna som jag. Och den går precis här. Jag vill välja vilken operatör jag vill, och jag ringer hellre med ett par burkar som har ett snöre mellan sig än att jag blir kund hos TELIA.