Jag och min kompis Filip såg ”Into the Wild” i går kväll. Den är hyllad, Sean Penn är cool, jag var taggad till tänderna. Men det var länge sedan jag såg maken till pretentiös smörja. När huvudpersonen Chris slutligen, efter sju sorger och åtta bedrövelser, ligger halvt ihjälsvulten i Alaskas ödemarker och med darrig hand skriver ”Happiness is not real unless shared” i sin slitna bok, undrar man varför det tog honom två års luffande för att förstå en så självklar sak. Hade han insett det direkt hade vi besparats två timmar och tjugoåtta minuter av klyschiga truismer och slowmotionscener med blött, vågigt hår i motljus – som en metafor för ”fan vad livet är härligt, bara man är ensam”.
Innan jag såg ”Into the wild” närde jag också en dröm om vildmarken. Att ta tåget rakt in i Norrland, med ett kilo ris som nödproviant, och leva av bär och löv. Jaga, typ. Med… öh, stenar. Och pinnar. Det hade nog inte gått så bra.
Nu har jag ändrat mig. Min nya förebild är i stället Uncle Junebug, Snoop Doggs uråldriga farbror (?) som brukar följa med superstjärnan på turné. För att, ja, liva upp stämningen med lite ”shakin’ and dancing” – Snoop beskriver faktiskt åldringens arbetsuppgifter så. Här har vi alltså en snubbe som har fattat vad lycka är: sång, dans, fest. Simpel och oemotståndlig social interaktion. Det goda livet.
På sistone har Uncle Junebug tydligen blivit något av en kändis i egen rätt. Han är nämligen frekvent förekommande bifigur i Snoop Doggs dokusåpa ”Father Hood” (i ett avsnitt tipsar han bland annat Snoops 13-åriga son Cordé om att han aldrig bör ”let a woman pee in your face and call it sweet milk”).
Om Uncle Junebug följer med Snoop till Berns på tisdag? Vi får hoppas det! Tills dess kan vi hur som helst fundera på fler konsumtionsvaror att fylla våra liv med, eller i alla fall njuta av följande klipp på denna tvättäkta player:
Mest kommenterade