Det var vattenkrig på Gärdet i fredags. Polisen uppskattade antalet medverkande till 6-700, vilket var mindre än de 7000 Facebook-användare som lovat komma, ännu mindre med tanke på att vi lever i ett gycklarsamhälle men ändå mycket med tanke på att det regnade hela dagen.

Rasmus Fleischer på Copyriot såg chansen till en bottom-up-manifestation med vattenkriget. I stället för den traditionellt ordnade festen på Stureplan (polistillstånd, sponsorer, superstar-DJ:s) rymde vattenkriget långt mer subversiva krafter (huvudlösa organisationer, Facebook-engagemang, vattenballonger). Men när festen flyttades till Gärdet efter att polisen övertalat ”generalerna” menade Fleisher att den revolutionära tanken med evenemanget glömdes kvar.

Mest glädje av vattenkriget hade det gäng ungar i tioårsåldern som enligt källor till På stan hade med sig stora behållare med vatten. Iskallt lät de kombatanter från de båda lagen fylla på sina färgglada vattenpistoler mot en avgift. Det är som bekant bra marginaler i vattenbranschen, inte bara på Gärdet utan över hela världen.

I dagens Expressen gnabbas Fredrik Segerfeldt och Anders Mildner om vattenbristen i världen efter Mildners recension av antimineralvattenbibeln ”Bottlemania”. Segerfeldt – som skrivit texten ”Vatten till salu – hur företag och marknad kan lösa världens vattenkris” för Timbro – hävdar att Mildners aversion mot Evian och Bling H20 (det nya mineralvattnet som säljs med nakna flickor i reklamen och Swarovski-kristaller på flaskan) är ideologisk. Mildner svarar att det stämmer, han skriver ”För det första är det tokigt att vi lägger så mycket pengar på att köpa en produkt som är så dålig för miljön. För det andra är det värt att notera att vi börjar tänka kommersiellt även där vi inte behöver det”.

Visst är det fortfarande ganska svårt att tänka sig till det scenario som ”Bottlemania” målar upp, där Coca-Cola äger stora delar av världens vattenreserver. Lika fullt är det en verklighet man får leva med, oavsett om man tycker det är bra eller dåligt. Det är också lätt att reflexmässigt tycka att det är omoraliskt att konsumera i i-länder när fattigdomen plågar tredje världen – men det hjälper inte nödvändigtvis de fattiga i världen (samma tragiska insikt som slår mig när man diskuterar utsläppsrätter och barnarbete). Jag kan naturligtvis välja att inte överkonsumera ändå, så länge jag inte gör mig allt för stora illusioner om det.

Det är omöjligt att läsa om vattensituationen och inte tänka på Mike Judges underskattade ”Idiocracy”. År 2505 har idioterna helt tagit över USA – Violence Channel är den största TV-kanalen och wrestlern Dwayne Elizondo Mountain Dew Herbert Camacho är landets president. Den mediokre Joe Bauers (Luke Wilson) vaknar upp i framtiden efter ett militärt nedfrysningsexperiment och visar sig vara världens smartaste person.

Bauers blir förfärad när han inser att hela världen slutat dricka vatten, efter en effektiv reklamkampanj från Gatorade/Red Bull-kopian Brawndo (”the thirst mutilator”). Brawndo är inte bara det enda man dricker 2505, vatten används bara i toaletter. Man går också över till att bara vattna åkrar med Brawndo, för ”inget har någonsin växt i en toalettstol”.

Idiocracy floppade men blev en liten kultklassiker. Och i Oakland började entusiasten Pete Hottelet förra året att tillverka helt egen Brawndo, som enligt en artikel i New York Times i våras sålts i över 10000 exemplar. Hotellets företag Omni Consumer Products (döpt efter det onda företaget i Robocop) har också tillverkat parfymen ”Sex panther”, känd från Will Ferrells ”Anchorman” och enligt reklamen “150% More Awesome Than Any Other Cologne. Ever”. Men Brawndo verkar ännu bättre. Efter att ha sett ett par av reklamfilmerna för Brawndo är jag helt övertygad om att det är livsfarligt att ha vattenkrig med vanligt vatten.

/S

(Bild: Mats Andersson / Scanpix)