Heliga låtar

Jag står i ett dammigt parkeringshus vid Stena Line-terminalen i Göteborg och väntar på en taxi. Jag har just vinkat av mina två äldsta barn. Jag ringer H, och hon frågar hur det var på Springsteen i går.
–Han spelade ”Drive all night”, säger jag.  
–Jaha? säger hon.
–Jag har sett honom sen 1981, säger jag, och han har aldrig spelat den förut.
–Nej, säger hon.
Hon förstår inte. Och hur skulle hon kunna göra det? Jag öppnar munnen för att försöka förklara vad som är så speciellt med den låten. Men det är tjockt i halsen. Jag får inte fram ett enda ord. Jag är tyst så länge att H tror att det blivit störningar i mottagningen.
–Det är en av de heliga låtarna, säger jag efter en stund.
Men det låter ju bara dumt.  

Under dagen kör jag mot Oskarshamn. Det regnar så häftigt att jag skruvar upp vindrutetorkarna på högsta, de där rörelserna som ser ut som när någon viftar i panik för att väcka ens uppmärksamhet, men jag ser ändå knappt handen framför mig. Jag hittar en biogasmack i trakten av Lerum och ytterligare en i ett industriområde utanför Jönköping, och det känns som att hoppa mellan små tuvor av renhet i ett stort träsk av Super premium och E85 och City diesel, och jag kör vidare och jag tänker på de heliga låtarna.

Alla har sina egna. ”Drive all night” fanns med på ”The river” som kom 1980. Jag var sjutton år. När man är sjutton är det ganska mycket ensamhet som man måste igenom. Jag gick på Kungsholmens gymnasium och var olyckligt kär i en tjej som jag på min höjd hade sagt hej till, och sen ältat det där hejet i fem sidor i dagboken.
Man hinner gå igenom ett och annat med sina heliga låtar, och det uppstår en bindning som är stark och självklar och ordlös. Det är samma sorts relation som man får till någon som suttit och vakat med en när man har haft väldigt ont. Någon som har tömt spyhinkar som alla andra tyckte var för äckliga, eller så trodde man åtminstone, förmodligen vågade man inte be någon att tömma dem. Någon som har suttit bredvid ens säng, timme ut och timme in, utan att göra något större väsen av det. Någon som har förstått att det behövs inte mer just nu, men att det är mer än tillräckligt.

Åren går, och relationen fördjupas. Kanske har man lyckats bryta sin ensamhet, kanske vågar man be någon gå och tömma de där hinkarna och hoppas att hon inte ska vända en ryggen. Om man inte lyckas bryta sin ensamhet kanske man åtminstone lyckats sticka hål på den ibland, och man kan dra några djupa stärkande andetag innan den täpps till igen. Hur det än blir finns de heliga låtarna kvar, och de är ett minne av hur det var under de där åren, och man kan vistas i minnet så länge som Max Weinbergs trummor viskar i mörkret , och man kan vila i det välsignade i att ha någon som sitter där bredvid sängen, timme ut och timme in. Att det finns hjälp att få.

På Ullevi får jag vara med om det egendomliga att sitta med 58 000 främmande människor och känna att många av dem har varit med om samma sak, och fått samma lindring när ensamheten spruckit upp och börjat blöda i en bilkö eller en tv-soffa. Men med H kan jag aldrig dela det här. Hon förstår naturligtvis vad en helig låt är, och hur den fungerar. Men när Garry Tallents bas försiktigt börjar hasa mot räddningen händer ingenting i henne.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Exakt, så är det. Spelar ingen roll var jag hör de där speciella låtarna, swisch! så förflyttas man tillbaka till de där ensamma, tröstlösa nätterna. Och ingen annan än jag har vett att uppskatta dem på det sättet. Det är bitterljuvt att lyssna på dem nu när man har tagit isg ur eländet. Sweet skrivet.