Jag har som många andra svårt för att lyssna på min egen röst. Den låter gnällig och saknar pondus, det där lilla extra som gör att man vill lyssna på den. Vissa, som Fredrik Wikingsson, löser problemet genom att helt enkelt prata lite högre än alla andra, men jag gillar inte det greppet.

Jag skulle vilja låta som Buju Banton, eller Bushman, som har avslappnade och djupa röster. Och nu har jag kanske äntligen hittat ett sätt: gasen Sulfur Hexafluorid. En gas som gör att man får basröst. Den ska tydligen vara väldigt dyr, men om jag investerar till en dos inför nästa löneförhandling kanske jag kan skaffa mig det där lilla övertaget som en Darth Vader-röst ändå ger och på så sätt säkra inkomsten som krävs för ett långt missbruk.

Provence har ju, likt Fårö, Österlen och vissa delar av Gamla Stan, en enorm dragningskraft på alla som älskar att dreja och måla. ”Ljuset”, brukar de säga, ”ljuset är så fantastiskt i Provence”. Folks behov av Provence öppnar för en mycket kall och cynisk marknad där diverse aktörer genom lockord försöker få dessa linneklädda människor att spendera sina pengar på annat än rödvin och vitlök.

För en massa år sen såg jag boken som förmodligen lyckats bäst: ”Blå, blå lavendel i Provence”. Namnet är så bra att jag nästan svimmar när jag tänker tillbaka på det. Ett sånt språkbruk funkar bara när man pratar om Provence. Meningarna ”röd, röd Lyle&Scott-tröja på NK” och ”vit, vit medelklass i Täby Kyrkby” faller ju liksom bara platt.

Cynisk affärsman som jag är började jag givetvis fundera på hur jag själv skulle slå mynt av denna företeelse. Tillsammans med en vän spånades det på ett filmmanus: en medelålders kvinna i Sverige får en dag nog, släpper allt, lämnar sin man och flyttar till Provence. Där övertar hon ett antikvariat, dit det varje dag kommer en man cyklandes. De säger inte mycket till varandra, men en väldigt speciell relation växer fram.

Självklart gjorde jag inget av denna idé, eftersom det bara var på skoj, och nu är det nog ändå för sent. Marknaden lär vara mättad ett tag framöver i och med filmen ”En lanthandel i Provence” som har följande story enligt SF:

”Mitt i sommaren måste Antoine lämna sitt slappa storstadsliv för att hjälpa sin mamma i familjens lanthandel i Provence. Pappan har blivit sjuk och orkar inte köra matleverenser till de få människor som fortfarande bor kvar i de utspridda små byarna.”

Filmen har gått på bio sedan februari och är således inte helt impopulär. Jag har själv inte sett den, men jag noterar att det geografiska läget återkommer i såväl titel som beskrivning, något som inte är direkt standard annars. Anar att det bara är de mänskliga skådespelarnas egon som gör att Provence också inte står som huvudrollsinnehavare.