Amerikanska Nasa lär för ett tiotal år sedan ha skickat upp en rymdfarkost med destination yttre rymden. Rymdfarkosten innehåller information om planeten jorden: disketter, fotografier, stenar, vatten etc; samt även en kassett med olika ljud, från djurläten till musik av Beethoven och Rolling Stones. Detta kan komma att visa sig vara ett stort misstag. Ska man förklara för en utomjording vad rockmusik exakt innebär är det både förvirrande och ologiskt att börja med Rolling Stones. Den bästa introduktionen är The Cramps, i synnerhet deras konsert på Napa State Mental Hospital i Kalifornien den 13 juni 1978.*

Det äkta paret Poison Ivy Rorschach och Lux Interior, som egentligen heter Kristy Wallace och Erick Purkheiser, träffades i början av sjuttiotalet i Sacramento. Båda älskade serietidningar, monsterfilmer, burleskshower och garagerock från sextiotalet. Efter att ha flyttat till New York började Poison Ivy och Lux Interior att uppträda som The Cramps. Hon slog skramliga gitarrackord inspirerade av Bo Diddley (se klipp #9). Han vinglade runt i högklackat och ylade likt en apokalyptisk Elvis.

Punken handlade mycket om att återskapa enkelheten, intensiteten och glädjen i femtiotalets rock’n’roll. Ingen gjorde det på ett mer ambitiöst sätt än The Cramps. De struntade i punkarnas krav på autenticitet. I stället ansträngde de sig för att skapa en så spektakulär show som möjligt. De grävde upp rocken, obducerade den, rensade bort allt dött kött, klädde den i glittertajts och pumps och väckte den till liv med hjälp av voodoo.

The Cramps spelade in sina första singel i Memphis. A-sidan var en cover av Jack Scotts coolt struttiga femtiotalsdänga ”The way I walk”, B-sidan var en cover av The Trashmens knasiga sextiotalshit ”Surfin’ bird”. The Cramps fyllde båda låtarna med passion och distorsion. Det lät inte som något som spelats in vare sig förr eller senare. Samma år som singeln gavs ut, 1978, bestämde sig läkarna på mentalsjukhuset i Napa, Kalifornien, för att testa punkrock som terapimetod. De bjöd in The Cramps och The Mutants, ett band från San Francisco.

Konserten dokumenterades med en skakig, uråldrig videokamera. The Cramps inledde med sin egen låt ”Mystery plane”. Efter den tittade sig Lux Interior omkring i lokalen och hälsade på mentalpatienterna: “We’re The Cramps. We’re from New York City and we drove 3000 miles to play for you people. Somebody told me you people are crazy. But I’m not so sure about that. You seem to be alright to me.”

Efter det brakade ”The way I walk” igång. Några av patienterna lunkade upp på scen och skuttade till musiken. Andra härmade musikerna. Eller twistade lite lätt på plats. Efter en stund var det inte helt lätt att avgöra vilka som var inlagda och vilka som var punkare från New York. Lux Interior klängde på sina nya fans, tittade dem djupt i ögonen och hade en lika upplivande effekt på åhörarna som Jack Nicholson i ”Gökboet”. Inget band har någonsin sett häftigare ut. Inget band har låtit bättre. Inget band har uppträtt på ett mer intressant ställe. Konserten på Napa State Mental Hospital var tveklöst historiens största rockögonblick.

* Inledningen till den här texten är samplad från en artikel av Jan Gradvall. Den handlade om The Ramones och publicerades i tidningen Sound Affects i augusti 1992.