Jag är också vit. Medelklass. Icke troende, men uppvuxen i en kristen kulturtradition.

Och jag tycker att ditt och Annah Björks resonemang är fel.

Jag var på Snoops spelning på Hultsfredsfestivalen 2005 för er konkurrent Metros räkning. Jag var den enda journalist som på den presskonferens som Rockparty arrangerade efter konserten, där de bad om ursäkt för den (extremt ironiska pastisch-)video Snoop spelade före och under sin konsert, ställde frågan ”Tror ni att Snoop hade specialproducerat videon för Hultsfred? Eller kan det vara så att den ingått under hans turnéer under nästan ett år?”. Bokaren erkände då att han inte sett Snoop på sju år. Jag hade plöjt live-dvd:er inför konserten, så som en god musikrecensent bör göra. Och jag skulle inte ens recensera spelningen.

Annah Björk hade ingen aning om detta. Hon hade inför festivalen hyllat bokningen av Snoop Dogg. En rappare känd för rader som ”Smoke weed everyday”, ”187 on a undercover cop” och som dessutom extraknäcker som porrfilmsproducent. När Snoop så ställer sig på Hawaiiscenen vid Hulingen förfäras hon över vem Snoop är. Yttrandefriheten används, enligt era resonemang, för våldsuppvigling och kvinnoförtryck. Det bästa vore, får man intrycket av att ni tycker, att samla tveksamma cd-skivor till ett bål.

Jo, det finns sådan hiphop. Snoop är kanske ett bra exempel på det. Det finns, som ni båda skriver, gott om exempel på motsatsen också. Som Petter, en artist som Annah Björk dissat genom att raljera över hans medelklassbakgrund (jag hade gärna letat fram exakta citat här, men som ni säkert vet finns City inte på Presstext före mars 2007).

Men det är inte poängen här. Inte heller att leta fram andra musiker som begått brott, som representerar de traditionellt vitare musikgenrer som Annah Björk företrädelsevis skriver om.

Poängen är att den som startar en diskussion av den här karaktären måste se till att den börjar sakligt. Du medger att de båda artistexemplena Annah Björk tar i sin krönika kanske inte var så lyckosamma. Du ber oss att diskutera sakfrågan, inte detaljerna. Det är förståeligt, eftersom detaljerna i Annah Björks krönika minst sagt är en smula luddiga, exemplena är huvudlöst långsökta.

Och ni agerar som om ni vore de första journalisterna i världshistorien som velat problematisera den manliga hiphopkulturen. Ni är historielösa.

Johan Wirfält tipsar om en podcast från The Economist. Jag ska vara så självgod att jag tipsar om en text av DN:s Karolina Ramqvist, om en intervju med den PK-stämplade svenska rapparen Promoe som jag själv publicerade i min hiphoptidning Quote.

Sådana här diskussioner kräver nyansrikedom. Den enda nyans City representerar är kritvit.