Jag är på väg ner till Slussen. Jag går Götgatsbacken ner. Och jag lovar och svär. Jag kommer på mig själv med att längta efter den tid när Götgatsbacken var bilgata. När man fick trängas på trottoarerna och lastbilar gjorde idiotiska dubbelparkeringar utanför mataffären i t-baneuppgången och det kom en 59:a stånkande uppför backen.

Vad är det då som har hänt sen det blev gågata. Vad är det som har blivit synligt. Vad är det som jag inte orkar med.  Cyklisterna har blivit synliga. Väldigt synliga. Cyklisternas arrogans har blivit väldigt synlig. Deras UNDANFÖFFAAAN. Deras FÖRSTEN VINNER. Och fotgängare som ska ta skrämda sidosteg och känna sig lite fåniga och jagade och långsamma. Och ner mot Hornsgatan när cyklisterna fått upp lite rull och känner sig som Axl Rose, då är det bara HOPPAS DU KLARARE. ENTE MITT PROBLEM.

Men en annan grej som blivit väldigt synlig är: konsumera och jag ska säga dig vem du är. Götgatan blev gågata och det var som att slå ut väggarna till ett tråg, och ut vällde alla som kränger livsstilar och inredningsdetaljer och gamla tokiga skor och nya doftande skor och parfymer och mobilabonnemang och så en pantbank mitt i alltihopa som ett stickigt skämt.

För att inte säga vits.

Det var vad som hände.

Och när man livsstilat fötterna i tokiga strumpor och köksväggarna i snajdiga handdukar formgivna av Unge Herr Designer nymuckad från Konstfack i Ulf Thorén-brillor och Unga Fröken Designer som bor i Aspudden som har tagit sig ett eget crazy namn, och när man har smattrat betalkorten som kastanjetter i Brunogallerian och tittat sig lite slött och världsvant omkring på alla unga med personliga små mössor och hundar och barnvagnar, då kan man sätta sig på en av uteserveringarna med sina shoppingkassar som en flock gäss runt fötterna och man kan dricka en öl eller en drink som naturligtvis inte bara är Stor Stark eller Husets Rött utan formgiven och specialimporterad och bengtgörankronstammad för att passa just dig och ingen annan…

Det var så det blev, och Nina Björk sitter nere i Lund och piper enstaka invändningar om att alla säger att konsumtionen är en privatsak och att man således inte ska kunna ha några åsikter om att alla hänger sig åt och dyrkar en livsstil som gör att just mina barn och barnbarn inte kommer att ha någonstans att ta vägen och ingen luft att andas och inga hav att bada i. Och Nina Björk har fetast tänkbara rätt men det hörs inte till Götgatsbacken där alla läser tidningarnas shoppingtips och Tänk om jag hade lilla lattemuggen uti ett snöre om halsen, jag skulle dra den upp och ner tills det skummade mer och mer.

Ibland när jag har en timme över mellan ditten och datten märker jag att tankarna genast hamnar i den där fåran: om jag ska köpa någonting. Antingen något som jag behöver eller något som barnen behöver eller något som bara kan vara lite kul. Köpa böcker. Köpa filmer. Köpa kläder. En gång tänkte jag, fan ska jag köpa något för över huvud taget. Och det blev alldeles tyst i huvudet.

På Götgatan skallar budskapet tydligare än någon annanstans, och tydligare sen bilarna försvann. Fila på din lilla livsstil och ditt lilla varumärke, gående eller sittande. Och när du är färdig med det har du ingenting här att göra. Då kan du samla ihop dina gäss och åka hem.

Detta tänkte jag häromdagen. Och kom sen hem med: ett sexpack batterier, en deodorant och ett skal till iphonen.

Vilket liv som jag och min mamma har levt tillsammans. Det är helt otroligt, när jag tittar i de gamla fotoalbumen blir jag påmind om att det så länge, i nästan tio år!, faktiskt bara var hon och jag. Inga syskon, inga män. Vi gjorde allt tillsammans. Vi levde tillsammans, vi sov tillsammans.

Vi bodde i lägenheten i Karlstad, utan pappa, och mamma försörjde oss båda. Hon sydde lucianattlinnen till mig och sparade pengar till semestrar på Karlstads kommuns rekreationsanläggning på Tjörn. Sen åkte vi dit, hon och jag. Och hennes kompis Agneta som hade bil och kunde köra oss dit.

Mamma hade en gammal systemkamera. Bilder togs hela tiden i vårt hem, bilder på mig, på mitt rum, på vardagsrummet och sommarstugan. Semesterbilderna från Tjörn och Göta kanal. Hos mormor i Dalarna, på skidtur på den tiden då snön fortfarande nådde ända upp till taket på härbrena på fjället. Knäppa kortet, lämna in rullen, sätta in i album.

Mamma skrev också små kommentarer till varje bild. Jag tog ett suddigt kort på mina barbiedockor, mamma skrev: ”Här sitter de vackra flickorna i sina fantastiska kreationer”.

Hur orkade hon skriva de där texterna? Var hittade hon motivationen? Och när hon själv är på bild, i en innovativ vinkel och med diffusa drag eftersom det var en nioåring som höll i kameran, så kallar hon sig själv mamma i bildtexten. Inte Lisbeth, eller jag. Mamma. Det var det enda hon var i tio år.

Det är bildtexterna som fångar mig. Bilderna i sig är inte märkvärdiga, jag har ju minnen från de här händelserna, minnena var vardag och normala. Men bildtexterna som mamma skrivit, hur engagerad hon var i allt som vi företog oss. Som jag tycker verkar så tråkigt för en vuxen kvinna, nu när jag själv är en vuxen kvinna. Hur hon behöll entusiasmen. Som att hon verkligen tog oss, vårt förhållande, på allvar.

Hon skriver mitt namn, Hanna, Hanna gör det och det. Hanna. Det ser främmande ut på något sätt, i blyerts på tjockt papper. Men mellan skilsmässan med pappa och Göran utspelade sig ett helt liv, ett helt fristående liv som finns dokumenterat i ett randigt album, inköpt på Åhléns i Karlstad i slutet av åttiotalet. Mitt och mammas liv, vårt förhållande i bildtexter.