Jag tar del av nyheterna om att ett fläskigt antal tusen personer varslats på Volvo personvagnar och det är helkroppstäckning på nyheten med Aktuellts nya folkliga nyhetsankare på plats i blåställ på verkstadsgolvet okej inte riktigt men nästan och det är göbbar från golvet som är Rent Ut Sagt Förbannade och en vd-typ i rock och sjal som flackar med blicken och har gått på kurs för att lära sig säga att han Har Förståelse För Att Det Uppstår Oro och i bakgrunden flammar Göte Johansson som han alltid har gjort.
Och jag tycker att det är lite VÄL. Eller hur man ska säga.
Jag menar om man alltid har varit frilans. Aldrig haft en fast anställning i hela sitt liv. Jag menar jag har inte ens en KROGSERVETT skriven med DN. De skulle när som helst kunna säga, nä hörru, nu har vi fått nog av din stora näsa och din H och dina Versaler Mitt I Meningen, nu kan du ta ditt pick och pack och försvinna till valfri jobbsökarkurs. Då är det jag som står på backen snabbare än man hinner säga Sven-Otto Littorin.
Så, kan jag tänka, var kommer den här UPPRÖRDHETEN ifrån. Jag menar det är klart att det är otäckt att bli av med jobbet. Men om ingen KÖPER de där personvagnarna. Tror alla de där Weiron I Ottan att fabriken ligger där för att de ska ha någonstans att gå på dagarna? Någonstans där man kan slippa kärringen och ungarna en stund och tjöta med kollegerna och käka kuponglunch? Återigen: om ingen KÖPER de där personvagnarna. Vill göbbarna verkligen att staten träder in och lägger pengar emellan, köper de där personvagnarna som ingen vill ha och lagrar dem i ett bergrum någonstans? Hur tror göbbarna egentligen att villkoren för bilförsäljning ser ut? Kort sagt, var går gränsen mellan ett arbete och en hobby?
Tänker jag lite surt. Och tycker att det får vara någon MÅTTA på indignationen och paniken och ministrar som åker dit och lovar stödinsatser.
Men sen inser jag att det är precis så här det har varit för mig, under ganska många år dessutom. Att det har varit stödinsatser och krispaket för hela slanten.
Min första roman kom ut 1984. Den fick bra kritik och sålde i 1 500 exemplar. Sen segade jag ur mig roman efter roman och kritiken var bra ibland men för det mesta var det kvävda suckar och ögonhimlanden och spydigheter och förlaget ringde aldrig och berättade om några försäljningssiffror och man lärde sig snabbt att No News is Bad News och upplagorna låg och flämtade runt tusen, två tusen, tre tusen, ner på två tusen igen, och så vidare.
Och åttital blev nittiotal och inget hände, och hela tiden fanns där ett förlag som envisades med att låta mig ge ut böcker, med statligt litteraturstöd visserligen men ändå, hela tiden fanns där ett förlag som tog en ny förlust och ett nytt kvävda suckar-mottagande för att de trodde att det kanske kunde vända någon gång. Att tiden skulle vara inne för mina osäljbara personvagnar. Hela tiden fanns där ett förlag som aldrig började harkla sig och snegla på klockan och tänka på refrängen och fråga om jag möjligen funderat på att skriva deckare eller chick lit eller dick lit eller vad-som-helst-utom-Bengt-Ohlsson-lit.
Som författare är jag kort sagt hypersponsrad och understödd och hållen-under-armarna. Jag har fått flytkuddar och armringar och en simlärare på vardera sidan som höll såna där förnedrande öglor på pinne runt varje ben och arm tills jag äntligen började kunna flyta för egen maskin.
Sen dess nickar jag lite försiktigt åt Weiron när han står där och gläfser. Må han aldrig sluta gläfsa.



…ETT HALVÅR SENARE… …sitter en sjuk snubbe i tillfällig asyl från förvärvssverige (nånstans i förortssverige) å läser ALLT detta…å ser då med ens allt lika klart som en gång lärjungarna herrens son komma vandrande över vattnet. Jag sa ju att jag är lite vissen. Det är klart att man inte kan jämföra KULTURARBETE med BILTILLVERKNING. Viktigt/sant/äkta kulturarbete som inte bär sig måste subventioneras. Det går att räkna upp hur många fantastiska exempel på det som helst. Benke är bara ett. Inga diamantregn, men små uppblåsbara armpuffar (från Rusta….som man knappt kan lita på, men ändå)…så att alla Benkar kan flanera runt i tillvaron och måla upp vad dom ser för oss. Det kan inte nog överskattas! Problemet är mest av agnarna-från-vetet-karaktär. Vilka är sas ÄKTA prinsessor, som får blåmärken av ärtor och vilka bara låtsas… Lite samma problem som sjukskrivningssverige sägs brottas med. BILAR är en HELT annan sak. Säljer inte företagets produkter, måste dom anpassas efter rådande krav och önskemål. I tider av finans- och klimatkris borde en miljöbil ligga i pipe-line. Och om det ändå inte funkar, kanske produktionsmedlen borde användas till nåt bättre, som t ex dom föreslagna vinkraftverken. Vi tycks ju, som nån så riktigt inflikade, leva i ett paradigmskifte. Och då, och nu biter jag mig själv lite i svansen, ‘and it hurts’, men bara lite i början som Reagan sa när han lämnade Demokraterna för Republikanerna – och då, är det ju bra/viktigt om/att staten kan hålla under armarna, projekt man tror på av såväl kommersiella som samhällsnyttiga skäl, OCH det går säkert att räkna på också. En våg av arbetslösa kostar också staten en herrans massa pengar. Med en servil bugning sticker därmed Flygare åter fjäderpennan i bläckhornet. Och konstaterar med en suck att språket är en levande organism under ständig förändring, där regler underlättar, men det kan också regelbrott och nybildande göra….allt för den goda sakens skull! Och vad är då den? Kommunikationen så klart. Begriplighet, förståelse, underlättande, snitsighet, träffsäkerhet, humor……
micke flygare, 16:07, 29 mars 2009. Anmäl Anmäl
Bra artikel. Det märks att du är författare.
Provobis, 21:22, 23 oktober 2008. Anmäl Anmäl
Det kallas keynesianism. Att hålla företag rullande under lågkonjunktur eller strukturomvandling. Så skedde t ex under varvskrisen – man höll västkusten under armarna tills västkusten byggt sin Volvofabrik. Stålbranschen fick liknande stöd – och nu är den en kassako för staten igen. Klassisk sossepolitik av gammalt snitt. Syftar till att minska de negativa effekterna av ett kapitalistiskt system. Jag gillar den. Tyvärr lär den inte användas, inte ens om s vinner nästa val.
Magnus J, Nrkp, 20:11, 21 oktober 2008. Anmäl Anmäl
Nja, kanske hänger ihop en hel del med att Volvos ledning (läs egentligen Ford) bestämde att det var en bra idé att sätta in en gammal v8-motor i de nya modellerna. ”Det är väl ingen som vill ha en miljöbil” tänkte de och sparade samtidigt pengar i utvecklingskostnader. Nja det visade ju sig snabbt att kostnaderna blev större – Kalifornien skaffade snabbt nya miljökrav och därefter följde hela EU. Bilen gick inte att sälja. Intressant är dock att ingenjörersgöbbarna på Volvo innoverade ihop en ny miljömotor alldeles på egen hand – i hemlighet. Gissningsvis för att de ville rädda sitt företag och inte fick gehör för sina mer moderna åsikter. När nu ledningen tog sitt förnuft till fånga så hade de fixat hela biffen. Frågan är dock om dessa modeller kom försent. Men jag tycker dock att göbbarna har all rätt att vara förbannade.
Putte, 18:11, 21 oktober 2008. Anmäl Anmäl
Ah, trevligt av Lilian att berätta för Benke vad han egentligen menar. Tillåt mig att berätta vad Lillian egentligen menar: Lillian, du menar att vi borde ha ett samhälle där allt ägs av staten och där fabrikerna drivs av tomtenissar så vi andra kan chilla hemma. Visst var det så du menade?
Bernt, 22:51, 20 oktober 2008. Anmäl Anmäl
Ojdå, kreddig, välmående, medelålders författare-journalist-kulturpersonlighet på Stockholm-söder dissar hederligt arbetande människor i landsorten som får gå från hus och hem när konjunkturerna viker. Kul grepp, verkligen! (Jo, jag såg visst den där lilla självreflekterande låtsasbrasklappen i slutet av kolumnen, men den biter inte på mig).
Grin-Olle, 13:49, 20 oktober 2008. Anmäl Anmäl
Naturligtvis är det så att Volvo måste anpassa sig. Som du säger kan de inte producera massa bilar som inte säljs. Då kommer företaget att gå i konkurs och alla förlorar jobbet istället. Men, blir man av med jobbet ofrivilligt så är det helt naturligt att bli arg och bitter och att inte tänka riktigt klart. Precis som kan bli arg eller besviken om man förlorar en tävling, eller glad om någon säger att den tycker om en. Efter några år när man är på nytt jobb kan man börja tänka klarare och se mer nyktert på situationen. Det blir dessutom värre på ett företag som Volvo. Många av dessa människor har gått från att vara omhändertagna av sina föräldrar, senare av lärare på skolan, till sist direkt efter skolan av Volvo där de sen jobbat i 25 år i sträck. Man kanske inte känner sig van vid att riktigt ta hand om sig själv och räknar med att andra ska göra det (lite elakt sagt).
Markus, 12:59, 19 oktober 2008. Anmäl Anmäl
Hej Jag tillhör dem som dammsuger dina krönikor. Du tänker- försöker inte skapa sensation- sällsynt i dagens tidningar. Finns en tjej där också på DN som är bra- du vet nog vilken. Men att hetsa oss frilansare mot fastjobbare är dumt! Råttorna börjar tugga på varandra.Götet kontra Sthlm fnys! Varför vågar ingen gå på makthavarna längre? Vi ska ha ekobilar! Lägg om produktionen nu! Ta över fabriken, jobbare, och gör bra grejor. Varken ni eller vi mår bra av att producera skit längre. Paradigmskifte kom vi är redo! Kerstin
kerstin, 13:31, 18 oktober 2008. Anmäl Anmäl
Det var ju riktigt kul. halvvägs. göteborgsmobbing har vi för lite av!
jens, 13:55, 17 oktober 2008. Anmäl Anmäl
Ohlsson bjuder alltid på ett skratt och jag flinar fortfarande åt hans beskrivning av förlagsvärlden. Men det har väl blivit någon lite mer säljande bok sedan dess? Sedan kan jag väl konstatera att kortformat typ krönikor är Ohlssons rätta element. Alltid rätt, alltid ett oväntat perspektiv. Lite av att reducera ner livet till ett sant koncentrat. Som Far Ubu. Sedan vill vi ju alla vara Stora Författare men böckerna är lite lite sega . Det där uppslaget med ”dick lit” väntar vi på med spänning… Micke
Micke, 12:27, 17 oktober 2008. Anmäl Anmäl