Jag tar del av nyheterna om att ett fläskigt antal tusen personer varslats på Volvo personvagnar och det är helkroppstäckning på nyheten med Aktuellts nya folkliga nyhetsankare på plats i blåställ på verkstadsgolvet okej inte riktigt men nästan och det är göbbar från golvet som är Rent Ut Sagt Förbannade och en vd-typ i rock och sjal som flackar med blicken och har gått på kurs för att lära sig säga att han Har Förståelse För Att Det Uppstår Oro och i bakgrunden flammar Göte Johansson som han alltid har gjort.

Och jag tycker att det är lite VÄL. Eller hur man ska säga.

Jag menar om man alltid har varit frilans. Aldrig haft en fast anställning i hela sitt liv. Jag menar jag har inte ens en KROGSERVETT skriven med DN. De skulle när som helst kunna säga, nä hörru, nu har vi fått nog av din stora näsa och din H och dina Versaler Mitt I Meningen, nu kan du ta ditt pick och pack och försvinna till valfri jobbsökarkurs. Då är det jag som står på backen snabbare än man hinner säga Sven-Otto Littorin.
 
Så, kan jag tänka, var kommer den här UPPRÖRDHETEN ifrån. Jag menar det är klart att det är otäckt att bli av med jobbet. Men om ingen KÖPER de där personvagnarna. Tror alla de där Weiron I Ottan att fabriken ligger där för att de ska ha någonstans att gå på dagarna? Någonstans där man kan slippa kärringen och ungarna en stund och tjöta med kollegerna och käka kuponglunch? Återigen: om ingen KÖPER de där person­vagnarna. Vill göbbarna verkligen att staten träder in och lägger pengar emellan, köper de där personvagnarna som ingen vill ha och lagrar dem i ett bergrum någonstans? Hur tror göbbarna egentligen att villkoren för bilförsäljning ser ut? Kort sagt, var går gränsen mellan ett arbete och en hobby?

Tänker jag lite surt. Och tycker att det får vara någon MÅTTA på indignationen och paniken och ministrar som åker dit och lovar stödinsatser.

Men sen inser jag att det är precis så här det har varit för mig, under ganska många år dessutom. Att det har varit stödinsatser och krispaket för hela slanten.

Min första roman kom ut 1984. Den fick bra kritik och sålde i 1 500 exemplar. Sen segade jag ur mig roman efter roman och kritiken var bra ibland men för det mesta var det kvävda suckar och ögonhimlanden och spydigheter och förlaget ringde aldrig och berättade om några försäljningssiffror och man lärde sig snabbt att No News is Bad News och upplagorna låg och flämtade runt tusen, två tusen, tre tusen, ner på två tusen igen, och så vidare.

Och åttital blev nittiotal­ och inget hände, och hela tiden fanns där ett förlag som envisades med att låta mig ge ut böcker, med statligt litteraturstöd visserligen men ändå, hela tiden fanns där ett förlag som tog en ny förlust och ett nytt kvävda suckar-mottagande för att de trodde att det kanske kunde vända någon gång. Att tiden skulle vara inne för mina osäljbara personvagnar. Hela tiden fanns där ett förlag som aldrig började harkla sig och snegla på klockan och tänka på refrängen och fråga om jag möjligen funderat på att skriva deckare eller chick lit eller dick lit eller vad-som-helst-utom-Bengt-Ohlsson-lit.

Som författare är jag kort sagt hypersponsrad och understödd och hållen-­under-armarna. Jag har fått flytkuddar och armringar och en simlärare på vardera sidan som höll såna där förnedrande öglor på pinne runt varje ben och arm tills jag äntligen började kunna flyta för egen maskin.

Sen dess nickar jag lite försiktigt åt Weiron när han står där och gläfser. Må han aldrig sluta gläfsa.