Cykel

Skrivet av Lisa Boda 15:14, 31 oktober 2008 i kategori Övrigt

Det klagas mycket på arroganta cyklister, som i Bengt Ohlssons senaste krönika. Ofta är det befogat. Men sedan jag själv blev cyklist har jag upptäckt en lika irriterande grupp fotgängare: Cyklist-tillrättavisarna.

För denna kategori är felande cyklister mumma, särskilt som de möjliggör något som förenar tillrättavisarna, nämligen en förkärlek för tröttsamt käckförmanande talesätt av typen ”tro gör man i kyrkan”. Cyklist-tillrättavisarna älskar sånt. En man jag mötte i går drog till med ett jag inte hört förut. Jag cyklade, mycket försiktigt, på fel sida en liten sidogata. Visst, så ska man inte göra, men eftersom en stor lastbil blockerade rätt sida hade jag inte mycket val.

– Oj oj oj då lilla fröken, sa mannen och blockerade min väg trots att det fanns gott om utrymme på trottoaren.
– Det går inte att… började jag samtidigt som jag visade mot monstrumlastbilen på andra sidan gatan.
– Nähärö, avbröt han direkt, och klämde till med: Det är bara små barn och trasiga bilar som inte går.

Då cyklade jag därifrån.

På kvällen, när jag dumt nog trotsade regnovädret och cyklade till Kulturhuset för att se Malin Hellkvists Selléns ”Rosa löften”, parkerade jag cykeln under ett öde Åhlénstak. Det vill säga innan en man som stod i närheten närmade sig och suckande pekade mot ett cykelställ en bit bortom taket.

– Bara tio meter bort och du ställer din cykel här.
– Jo, men det ösregnar och det är helt tom här… stör den dig?
– Nej, inte mig, men du vet, de som designar staden har haft en tanke.

Den här var ny. Jag och min cykel hade inte respekterat stadens designtanke.

– Men en stad lever ju, kontrade jag, allt har inte sin bestämda plats.

Hans uppsyn avslöjade att det här kunde bli en evighetsdiskussion och eftersom jag hade bråttom till föreställningen så rullade jag ut cykeln i spöregnet. Skit samma.

När jag hunnit en bit bort kom han skyndande efter mig, ångrade sig kanske lite.

– Fröken (den här kategorin män säger dessutom alltid fröken!) man kan ha en plastpåse över cykeln så blir den inte blöt, sa han med all välvilja, till synes utan ironiska intentioner.

Det var en märklig cykeldag i går.

Hur som helst, så kan jag rekommendera ”Rosa löften”! Genom dansaren Marianne Kjaersunds rosaklädda queerkalasare nöter MHS in dansbandsmoves på ett både rörande och komiskt sätt. Och det till låtar som visar sig vara riktigt svängiga.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Herregud, ge er egoistiska cyklister. Ja, vi bor i en stad och då gäller HÄNSYN, inte att få göra precis som man själv tycker är rätt. Ni bryter mot lagen samt utsätter er och andra för fara när ni cyklar på trottoar, fel sida av vägen, mot rött, inte stannar vid övergångsställen osv. En vacker dag händer det er en olycka och då är det lite väl sent att vakna till sans.

Jag känner verkligen igen mig och jag förstår verkligen inte vad som gör att alla dessa människor har alldeles särskilt stort rättspatos när det gäller att korrigera cyklister. Här om dagen så cyklade jag från mitt boende som först tar vid på en trottoar, därför fortsatte jag att cykla på trottoaren (visst, man ska inte cykla på trottoarer emellertid var den helt folktom, för övrigt undrar jag om det finns någon allmän definition på skillnaden mellan trottoar och cykelväg), efter att jag cyklat ca 200 m så hör jag någon ropa ljudligt två gånger bakom mig. Jag tittar undrande bakom mig och ser en annan cyklist varpå han ropar ”Ner på vägen !”. Lydig som jag är åker jag ner på vägen, men en smula irriterad…

Själv blev jag en gång stoppad av en busschaufför som stannade mitt i vägen för att informera mig om att det är förbjudet att cykla på en väg om det går en cykelbana bredvid vägen. Till saken hörde att det förvisso gick en cykelbana ca 20 meter därifrån, parallellt med vägen. Dock började inte den cykelbanan vara officiell cykelbana förrän om 200 meter, den var parallellt med där jag var bara en vanlig parallell väg. Tack busschauffören. Jag är säker på att bilarna som stod bakom och väntade när du var pedagogisk med mig var mycket tacksamma för att du gjorde vägarna säkrare. Speciellt som du stannade vid en sådan ”insmalning” (där refuger är uppsatta så att det bara blir ett körfält) så att ingen kunde köra om. Speciellt som du hade fel.

Det är bara att konstatera att vi i Sverige har ett fullständigt hysteriskt förhållande till våra stackars hunsade cyklister. När man vistas i en avspänd och högt utvecklad cykelkultur som Holland (där jag har cyklat mycket) framstår Sverige som groteskt i detta avseende. I t ex Amsterdam vimlar det av tiotusentals cyklister som cyklar mot enkelriktat, mot rött, på trottoaren, med två (tre) barn på cykeln, rökandes, skjutsandes, pratandes i mobiltelefon etc etc etc. Ingen, absout ingen, har hjälm. Sist jag var där mötte jag två uniformerade poliser som cyklade på trottoaren, naturligtvis utan hjälm. Bengt Ohlssons och liknande skulle svimma av förskräckelse inför detta avspända, smidiga, olydiga, effektiva och väl fungerande kaos. Med en infrastruktur och rättslig ställning för cyklisterna som är helt otrolig. I Sverige börjar ordningsmakt och politiker hyperventilera och prata om “kaos” om det står 200 cyklar parkerade utanför en tågstation eller på ett torg (t ex Uppsala nyligen). Vid tågstationen i staden Utrecht (mindre än Göteborg) står det ca 10.000 (tio tusen!) cyklar parkerade varje dag. Vid centralstationen i Amsterdam finns det plats för ca 20.000 cyklar, bl a i ett trevånings parkeringshus för cyklar. http://www.cyklisten.net

N är jag inte säker på hur det ser ut exakt vid Åhléns och var du skulle parkera cykeln. Men anledningen att man inte ska ställa den på trottoaren är ju för att blinda människor ska komma fram. Eller ska de hålla sig hemma efter solens nedgång (ifall det spelar nån roll…)

Ytterligare en irriterande grupp: fotgängare som dräller omkring på cykelbanan. Jag bekämpar dem med kamratuppfostran, dvs genom att cykla fort och jävligt nära så att de skräms av banan. I värsta fall tacklar jag dem lätt. Jag inser att det går att skriva en krönika om mig också, men det kan jag leva med.

1 2 3 4  
Senare inlägg Tidigare inlägg