Anledningen till att jag älskar Werner Herzogs ”Grizzly man”, om en självutnämnd björnexpert som flyttar till Alaska, är inte bara att det är en makalös dokumentär. När den naive björnkramaren Timothy Treadwell blir uppäten av sina ludna vänner bekräftar han också min bild av naturen som ondskefull, eller i bästa fall likgiltig. Jag vistas hellre i tunnelbanan än i skogen. Jag blir irriterad på folk som efterlyser en bilfri innerstad, trots att jag aldrig skulle komma på tanken att köpa bil. Jag har så svårt för naturen att jag länge undvek grön- och ekomärkta varor i mataffären. Det kändes bättre att fylla kroppen med färgämnen än med den rättrådiga hippiefilosofi som naturvännerna representerade.

Därför blev jag intresserad när tidningen Eco Queen startades i våras. Den hade som mål att ”förena lyx, njutning och konsumtion med ett ansvar för miljön”. Det gick alltså att leva miljövänligt utan att förvandlas till en hippie? Likt tidningens målgrupp var jag i första hand inte intresserad av att hjälpa naturen. Jag ville bara slippa mitt dåliga samvete. Så jag köpte Eco Queen, men kunde redan efter ett par sidor konstatera att hippies är mer sympatiska än storstadsmänniskor som stavar eko med ”c” och bär t-tröjor (30% ”ecobomull”, 70% bambu) med texten ”the climate is changing – are you?”. Eco Queen kan vara den konstigaste tidning som startats i Sverige sedan Euro Man (ett nittiotalsmagasin som riktade sig till den nye, europeiske mannen).

Härom veckan gav jag hur som helst upp mitt motstånd mot miljötänkandet. Jag skänkte pengar till Världsnaturfonden och köpte min första liter ekologisk mjölk. Inom en månad kommer jag antagligen att se exakt ut som människorna i det här klippet. De tillhör organisationen Earth First som till och med får Timothy Treadwell att framstå som sansad.