Det finns få saker som kan röra upp en sån förtvivlan inom en som att stå på Medborgarplatsen och veta att det drar ihop sig till lunch och att veta att alla ställen kommer att vara knökfulla och alla ställen kommer att ha samma sunkiga erbjudanden och samma piffiga sallad och samma vattenkaraffer med gurkskivor och samma krampaktiga skämtsamheter vid grannbordet och samma kaffe-på-maten och folk som ska vara sjangdåbla och erbjuda sig att hämta kaffe åt sina kolleger och sen ropar tvärs över folkhavet: HAR DU MJÖLK ELLER?

Senast gjorde jag något som jag inte brukade och jag gick till en av de där korvvagnarna på torget och jag beställde en bratwurst med räksallad – ständigt denna räksallad – och sen fick jag korven och en liten servett – ständigt denna lilla servett – och jag gick bortåt Söderhallarna och öppnade käften som David Johansen när han ska ta strukna C och korvkillen måste ha gjort någon miss och underlåtit att choppa upp bratwursten på väl valda ställen och det hade således bildats världens tryck inne i korven vilket ledde till att en stråle kokhett korvvatten sköt in på ett ställe i munhålan när jag tog första tuggan och jag stod förmodligen blick stilla med käften i David Johansen-vinkel och försökte sen långsamt få igång tuggandet igen och vid det här laget började räksalladen välla nerför underläppen och jag hade tvåveckorsstubb vilket gjorde att det fanns som en regnskog av skäggstrån för räksalladen att sjunka in i…

Och där någonstans sände jag en bitter tanke till stenåldersgubbarna och den kamp som de förde för den dagliga brödfödan; ut och fånga mammutar och vildsvin och grejor och sen stena och spjuta dem till döds och sen göra upp eld och sen sitta och grymta och glo in i lågorna och se hur köttet svartnar på pinnen och inte ens en TILLSTYMMELSE till hickorysås att pigga upp anrättningen med, och sen sitta där och mala senorna mellan käkarna och möjligen kunna skölja ner alltsammans med lite grumligt vatten från gölen strax intill…

Låter småhårt, visst.

Men kom igen stenåldersgubbar och försök få i er en bratwurst med räksallad med en gnutta värdighet i behåll när räksalladen börjat vandra nerför korven och du börjar få clownmun av räksalladen och den löjliga lilla servetten är fulltorkad för länge sen och hänger som en slafsig våtservett i nypan – och samtidigt står ni på Medborgarplatsen och när som helst kan ni möta någon ni känner eller som känner er eller tycker sig känna er och ni står och hukar bakom blomstertältet med Johansenkäften på vid gavel och räksalladen börjar vid det här laget floffa ner på marken så det gäller att ha ett visst fotarbete och parera undan klickarna.

Och hela tiden den brännande smärtan i munhålan från vattenstrålen.

Kom igen stenåldersgubbar. Ge mig vilken mammut som helst. Efter den här bratwursten kommer jag att kunna STIRRA ihjäl dem.

Jag tänker också på farsan och hur det var när jag växte upp och hur jag brukade förundras över hans uppslagsrikedom när det gällde att måla upp saker som kunde gå åt helvete.

Det kunde låta såhär exempelvis:

– Plocka upp den där handduken från golvet, annars kan man halka och ramla baklänges mot soffbordet och slå axeln ur led och krossa armbågen mot parketten.

Man tittade på handduken, soffbordet och farsan, och man skakade på huvudet.

Man trodde fortfarande att det fanns gränser för hur dumt livet kunde skämta med en. Sen rullade det igång.