Idag, en vecka efter officiell release, recenseras Kanye Wests nya skiva i DN och SvD. Med rätt skilda utgångar.

DN:s Mattias Dahlström ger en tvåa i betyg (skala 0-5) och menar att Kanyeskivan visserligen är bra, för det är Kanye, men hade det inte varit Kanye hade den varit ordinär. Därmed är den inte bra.

SvD:s Stefan Thungren ger en femma i betyg (skala 1-6, i DN-betyg omräknat alltså en fyra) och skriver att den är väldigt nära ”en fullkomligt självklar fullpoängare”.

Jag är på Thungrens linje. I mina öron är ”808:s and Heartbreaks” årets överlägset bästa skiva, vad än Kinky Afro säger. Melodierna är helt överlägsna, men det är i texterna allt finns. Sorgen efter mamma Dondi som dog på operationsbordet under en fettsugning som Kanye själv betalat, ensamheten efter separationen från designern Alexis Phifer.

Det är lätt att avfärda Kanye Wests nya skiva, där han sjunger med autotune istället för att rappa, som en hiphopens smurfhits: ”Han låter som ‘Do you believe in love’ med Cher”.

Men för mig är ”808′s And Heartbreaks” den bästa separationsskivan sedan Chet Bakers ”My Funny Valentine”. Kanye visar upp hela nyansregistret av reaktioner – från ödmjuk nostalgi (”Love Lockdown” och ”Coldest Winter”) till ursinnigt vrede (”See you in my Knightmares” och ”Heartless”).

”Du hade hatat det här om det inte var Kanye som sjöng”, konstaterade min sambo krasst för några veckor sedan, på samma spår som Mattias Dahlström. Och det är nog sant.

Men nu är det ju Kanye.