Svensk hiphop vecka 5

Skrivet av Axel Björklund 16:29, 30 januari 2009 i kategori Musik, Spaningar

Det har varit en bra vecka för svensk hiphop på the www. Promoe har berättat om sin svenskspråkiga skiva ”Kråksången” (release 22 april) och bjudit på smakprovet ”Detta har hänt”. Ken Ring släpper tioårsjubileumsskivan ”Hip-Hop” i maj och låter oss lyssna på ”Bounca”. Göteborgsrapparen Glaciuz teamar upp med Danjah för den lysande ”End of the road” (via MBFIMG). Bästa svenska hiphopbloggen Majestic Flow la ut ett klipp på DJ:erna Taro och Viet-Naam från tidernas begynnelse. Och prestigefyllda amerikanska hiphopbloggen Nah Right postade Henoks nya video.

Och det ser ut som att det fortsätter i nästa vecka, när 6ex5femmans nya låt ”Kära hipster” – med rader som ”inte lurar du mig, när du står där med ett par lurar och trycker på play” – släpps i en synkroniserad hiphopbloggattack på tisdag vid lunchtid. Håll koll på TSL – där även Paragons nya låt ”Går gatorna fram” finns för lagligt hemtankande!

Freddie Wadling i helikopterskugga

Skrivet av Fredrik Strage 17:25, 28 januari 2009 i kategori Film

I onsdagens DN intervjuar jag Freddie Wadling som är aktuell med sitt nya album ”The dark flower”. Tyvärr fick jag inte plats med allt han sa om film. Freddie Wadling har varit en stor cineast sedan han var liten och blev medsläpad på ”Den tredje mannen” eftersom hans mor inte lyckats fixa barnvakt. Sedan dess har han fyllt sina låtar med filmreferenser – dels för att det är roligt, dels för att minnas dem bättre. Min första kontakt med Freddie Wadling var en artikel i Slitz i augusti 1988 där han hade listat sina favoritfilmer:

1. ”Eraserhead”
2. ”Aguirre – Guds vrede”
3. ”Vargasmekning”
4. ”Blue velvet”
5. ”Dödlig skörd” (mer känd som ”The wicker man”)
6. ”Possession”
7. ”Robocop”
8. ”Suspiria”
9. ”2001 – Ett rymdäventyr”
10. ”Touch of evil”

1988 hade jag bara sett tre av filmerna på Freddies lista (”Blue velvet”, ”2001” och ”Robocop”). Nu har jag sett alla minst tre gånger. En av mina egna absoluta favoriter, ”Don’t look now” av Nicolas Roeg, har också fått en Freddie Wadling-låt uppkallad efter sig. Den finns med på Blue For Twos andra album ”Songs from a pale and bitter moon” (som i sin tur döptes efter Kenji Mitsogushis film ”Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet”). När jag nämnde den gamla listan sa Freddie att han numera skulle placera ”The shining” högst. Han berättade också att han fått Stanley Kubricks autograf via en kompis. Jag var tvungen att ställa den fråga som man ställer till alla Kubrick-fans som älskar ”The shining”: ”Varför syns en helikopterskugga i den första scenen som visar Colorados skogar och berg ur fågelperspektiv?”

På sajter tillägnade den perfektionistiske regissören är man trött på den diskussionen. Med hjälp av Kubricks klippare har man slagit fast att skuggan var ett misstag. Men eftersom bilderna av bergen var så vackra brydde han sig inte om att rätta till det. Freddie tror däremot att regissören gjorde ett medvetet val:
– Helikopterskuggan förtar den övernaturliga stämningen i filmen. Man förstår att betraktaren är mänsklig, inte en Gud eller ett spöke eller något sånt. Skuggan ger publiken en falsk känsla av trygghet så att hemskheterna blir ännu hemskare när de sätter igång. ”The shining” är så perfekt. Jag ryser bara jag tänker på den.

Åsiktsmaskinen vecka 5

Skrivet av Redaktionen 09:39, 28 januari 2009 i kategori Åsiktsmaskinen


Rock the bells
Det tog lång tid innan rockkonserter tilläts i Medborgarhuset. Politikerna var rädda för oväsen. Bisarrt nog tillät de redan då – och tillåter fortfarande – att klockspelet i huset med jämna mellanrum spelar en trudelutt. Det låter gällt, hårt och jobbigt. Vissa Söderbor påstår att klockorna egentligen konstruerades för att spela ”Deutschland über alles”. Det skulle förklara varför nynazister gärna har torgmöten på Medborgarplatsen, trots risken att få stryk av reclaimare från Kafé 44. Åsiktsmaskinen anser att klockorna antingen borde tystas, eller ställas om till att spela något mer Debaseraktigt som Glasvegas eller Nordpolen.


Rälshippie
Krisen i musikbranschen gör att många artister tvingas samarbeta med företag. Det gäller att hitta en affärspartner som passar ens image. Laleh lyckas allra bäst. Hon säljer konsertbiljetter genom det enda företag som framkallar lika mycket irritation och ångest som hennes musik: SJ.


Stjärtparanoja
Varje fashionista drömmer om att bli fotad av bloggaren The Sartorialist, och fasar över att få sin bakdel exponerad på Passformen, den elaka sajten som recenserar svenska jeansstjärtar. Projektet drogs i gång i fjol av ett gäng stjärtantropologer som anser att ”röven är själens spegel”. Genom att studera en bild av en människas bak kan de slå fast att han eller hon har ”äpple i ryggsäcken, stora framtänder och extremt regelbunden mens” eller ”bonnig dialekt och acneärr”. Se upp så att ingen smygfotar din stjärt under modeveckan!

Åsiktsmaskinen är På stans en­väldiga smakdomare. Vad tycker du att vi ska processa nästa vecka? Mejla redaktionen@pastan.nu”

Vi bytte aldrig nummer

Skrivet av Hanna Hellquist 08:01, 28 januari 2009 i kategori Krönikor

Jag har en kudde med sugproppar som man sätter fast i badkarskanten. Jag fick den av mamma i julklapp. Den är i vit frotté, rutmönstrad. Jag ligger ofta med huvudet lutat mot kudden och tänker åh vad skönt, att äntligen ha en badkarskudde, som jag har längtat efter något mjukt under nacken när jag tar mina långa bad med mina magasin och oljor, tid för mig själv, tid för mig själv är all tid jag har.

Jag har flera skivor av en artist som heter Raphael. Han är ung och snygg och fransk, han är en fransk Peter Jöback. Jag vill inte vara utan mina skivor med Raphael, jag älskar Raphaels sånger för jag har lärt mig dem utantill.

En gång följde jag med en kille hem. Han var snygg och konstnärlig, hans lägenhet var vitmålad och sparsamt inredd. Bekantas konst på väggarna. En liten stol som han hade hittat i nån container någonstans. Det fanns inga obekväma föremål i hans lägenhet, inte ett enda. I alla fall inte som jag hann se.

På morgonkvisten slank den konstnärlige killen ut genom dörren i sina 27 tums acnejeans och skäggstubb och sen kom han tillbaka med frallor och juice. Det hela var en mycket lyckad lördagskväll och söndagsmorgon. Han klarade alla pinsamhetstest. Han hade till och med något att göra på söndagen, så vi tog en icke pinsam promenad till tunnelbanan tillsammans. Solen sken och vi bytte aldrig nummer.

Jag har en kattsäng som man hänger på elementet. Katten älskar den. Den är i beige plysch. Jag har en katt. Jag har krukväxter som jag planterar om med jämna mellanrum. Jag har fräscha frottéhanddukar, jag har prydliga skohyllor och prydnader. Porslinshundar. Jag har allt det där som jag själv skulle bli så avtänd av, om jag hittade det hemma hos någon annan. När man kan följa någons tankar i möblerna, när man kan se honom göra fint hemma hos sig, se hur han pysslar och donar om kvällarna för att göra det mysigt. Se hur han förbereder för främmande besök, som råkar vara jag.

—
Kåseri från dagens Namn & nytt

Dagens konserttips! Magdalena Konefal

Skrivet av Nanushka Yeaman 16:11, 27 januari 2009 i kategori Konsert

För er som inte, som jag, ska se grymma Diana Orvings visning i kväll på Berns Modevecka finns möjligheten att glida in gratis på Mosebacke och lyssna till souliga Magdalena Konefal i kväll kl 21.

Sköna Curtis Mayfield-doftande intron, snygg produktion och körarr och inte minst det i soulsammanhang otroligt underskattade instrumentet harpa. (Antagligen samplat, hur ofta får man se en riktig harpa på scen, men ändå…)

Här kan man höra hur hon låter: www.myspace.com/magdalenakonefal

”Barack my world”

Skrivet av Lisa Boda 14:18, 27 januari 2009 i kategori Kunskap, Spaningar

Barack Obama har ju en del på sitt bord… inte minst att tjäna sina medborgare genom att inspirera till välfunna raggningsrepliker. I senaste Found Magazine, en tidskrift baserad på upphittade pappersbitar (mycket roligare att läsa än vad det låter som), citeras den här lappen från Rebekah:

”Cutie in the red jacket. I’m too shy to say hi. But what ya doing later? There’s a party I know about. You should come. Call me or text I’ll tell you where. Bring your buddies. HOPE you call me. Barack my world, I’ll be your Michelle. 215-888-0203″

Benkes krönika: ”Någon hade kapat mitt kontokort”

Skrivet av Bengt Ohlsson 08:54, 27 januari 2009 i kategori Krönikor

Och så HÄNDER en sån där grej som man läst om lite förstrött men som man sorterat undan och droppat i samma hög som KAN VARA DOLD FOLKSJUKDOM och NY CLINTANFILM och allt vad våra högt skattade kvällstidningar bullrar om.

Och det går till så att man får brev från banken och det är kontokortsräkningen och kall kåre. Och när man kollar på summan är den tre gånger högre än vanligt och först tänker man – ack, denna outsinliga skuldmedvetenhet – att jaja, det var ju jul förra månaden.

Men TRE GÅNGER så mycket som vanligt?

Det första jag tänkte på var spelet till yngste sonen som jag köpte på Onoff i Skrapan och sen åkte jag ner och sen upp igen MED VÄNDANDE RULLTRAPPA och bytte alltsammans. Men tänk om tjejen i kassan missade att återkalla köpet?

Men hallå. TRE GÅNGER så mycket!?

Sen började jag fingranska kontoutdraget. Och det var de där tre uttagen i Uddevalla. Samma dag som jag vet att jag befann mig i Oslo. I sällskap med tre någorlunda tillförlitliga vittnen.

Och där började det faktiskt sjunka in. Att någon hade kapat mitt kontokort.

Jag gjorde en hastig överslagsräkning och kom fram till att denna någon hade satt sprätt på sisådär sjutton tusen i mitt namn.

Sen var allting väldigt odramatiskt. Jag lyfte luren och ringde banken och de spärrade kortet och några dagar senare skickade de en blankett och jag fick kryssa för de utgifter som jag inte kändes vid och ytterligare några dagar senare dansade sjutton tusen in på kontot.

Saken borde vara ur världen och är det också på sätt och vis. Men jag kan inte släppa det där kontoutdraget. Jag sitter och följer killens lilla Bonnie & Clyde-odyssé – fast utan Bonnie då.

Den 10 december. Onoff i Trollhättan. 6 200 spänn. Törs man gissa på en platt-tv? Färden går vidare till Expert i Uddevalla. 6 600 spänn. Kanske en ännu plattare tv? En riktig tunnbröds-tv till gamla mamma också?
Nu har Hitachi och Sanyo fått sitt. Och en polare hjälpte till och körde hem kartongerna till den där muggiga första egna kvarten på nedre botten.

Nu styr vi kosan till Carlings. Det är en klädaffär i Torps köpcentrum i Udde­valla och mycket mer kan jag inte berätta förutom att vår hjälte här ekiperade sig för för 2 244 spänn. Och jag menar sjunde budordet i all ära och så – men att äntligen kunna dra PÅ sig ett par såna där märkeskalsonger som packar in hela pungen i ett lent järngrepp. Man måste uppleva det.

Hem till muggiga kvarten och duscha och klippa bort prislappar och dra på sig allt det nya. Och hur kröner man en sån här Tony Montana-dag? Dum fråga. Man går givetvis på Restaurang Herrestad i Uddevalla. All inclusive. Jag bjuder. ”Uddevallas bästa restaurang med fulla rättigheter”, förkunnar hemsidan. Öppet till midnatt. Och nu du. Skagen och caipirinhas. Vill du ha en till? Inte? Säkert?

Man borde väl känna sig, inte vet jag, kanske kränkt, eller åtminstone lite irriterad när man råkar ut för en sån här sak. Men jag kan inte. Jag har fått tillbaka mina pengar och jag kan sitta med kontoutdraget och följa den här dagen när någon snubbe fick kapa förtöjningarna och pojkdrömmen blev sann, och det här var vad som blev.

Han vaknar upp nästa morgon med en präktig baksmälla och lite lätt illamående eftersom det var något med desserterna på det djävla Herrestad i går. Och tydligen behöll han märkeskalsongerna på när han snavade i säng och de sitter ärligt talat inte lika smäckert runt pungen längre utan det är lite sladdrigt och krog­svettigt där nere.

Han är lite svajig fortfarande så han sitter ner och pissar.

Och han är fortfarande i Uddevalla.

”Då blir jag lika glad som Alex James när han ser en ost”

Skrivet av Jenny Damberg 17:40, 26 januari 2009 i kategori Konsert

”Det här är mitt nördigaste intresse: poptexter. (…) Ibland träffar jag någon som är lika intresserad som jag. Det är livets guldkant. Då blir jag glad som Alex James när han ser en ost.”

Underbart! Annika Norlin, vem annars?, som själv nyligen fick en grammis som årets textförfattare och som i fjol även mottog det första Novellpriset, som delas ut till berättare inom svensk musik, har startat en blogg om låttexter.

Mycket bra läsning, under en rubrik tagen från Townes van Zandts isande historia. Hittas här: http://waitingaroundtodie.blogspot.com/

Mannen med bubblorna: intressant

Skrivet av Jenny Damberg 15:38, 26 januari 2009 i kategori Kunskap

Det här tänkte jag gå på i morgon. Omvärldsbevakning, i det här fallet något annat än en svordom.

Det är Hans Rosling, läkare och professor i internationell hälsa samt grundare av statistikverktyget Gapminder, som sammanställer och begripliggör uppgifter om världens tillstånd utifrån den helt korrekta (det är snyggt!) sloganen: ”unveiling the beauty of statistics for a fact based world view”, som föreläser på Karolinska. Det är gratis, alla får gå, man behöver inte ens anmäla sig. Hans Rosling föreläser annars även för läkarstudenter, expresidenter och Nobelpristagare. Presentationerna, i form av bubbelgrafik, av utvecklingen för ämnen som barnadödlighet är fängslande och upplysande.

Och faktiskt, upplyftande; ALLT är inte hopplöst. Världen BLIR bättre, också.

När Hans Rosling går i gång far de färgglada bubblorna, som symboliserar länder i relation till befolkningsmängd, förväntad medellivslängd och hälsa, över diagrammet – det är som att titta på en omgång ”Bubble bobble” med ett hyperintensivt kommentatorsspår: ”Here we go, this is Bangladesh, you can see, down here is India, China is very successfull with family planning (…) and this is moving, and then the HIV epidemic rises, you can see South Africa is falling…”

I morgon, på Karolinska, så pratar Hans Rosling på svenska, här är ett klipp om befolkningsutveckling, på engelska:

What stops population growth? from Gapminder Foundation on Vimeo.

30 is the new 20

Skrivet av Axel Björklund 11:23, 26 januari 2009 i kategori Klubb & konsert, Musik

Låten för dagen är förstås ”30 something” med Jay-Z, eftersom vår kära kollega Sebastian fyllde 30 igår. Det firades i lördags på balladklubben Natten, som jag aaaaldrig kunde ha gissat var så poppis. Till och med brandkåren var där! Om det inte vore för att minipaniken spred sig hade det känts sjukt passande.

Natten

10 tidigare inlägg