I höstas toppade The Cramps konsert på Napa State Mental Hospital min lista över de 100 största rockögonblicken på Youtube. Det B-filmsstajlade och skräpigt dekadenta New York-bandet uppträdde 1978 för en grupp mentalpatienter vars läkare hade bestämt sig för att punkrock var en lämplig terapimetod. Jag försökte få en telefonintervju med sångaren Lux Interior men The Cramps agent svarade inte på mina mejl. Det gjorde däremot en sekreterare på Napa State Hospital:
Dear Mr. Strange
I am responding to your question about the June 1978 concert that The Cramps performed at Napa State Hospital. There was a series of musical performances that summer and this was just one of those scheduled. We can find no record that the video taping done that evening was authorized by the hospital.
Brevet gav ingen mer information om det legendariska giget. Jag hoppades att jag skulle få intervjua Lux Interior vid ett senare tillfälle. Men nu är det för sent. I onsdags morse dog han på grund av hjärtfel på Glendale Memorial Hospital i Los Angeles, 62 år gammal. Lux Interior såg ut att ha fötts efter en gangbang mellan zombier, burleskdansöser och Elvis Presley. Ingen manlig rocksångare har någonsin varit snyggare i pumps. Hedra honom genom att gå till kaféet Louie Louie på Bondegatan 13. I deras kassa kan man beskåda en högklackad sko som Lux Interior sparkade ut i publiken när The Cramps uppträdde på Daily’s i Kungsträdgården 1991. Louie Louie meddelar att man nu på söndag hyllar Lux med en speciell The Cramps-dag då låtar som ”Human fly”, ”Can your pussy do the dog?” och ”Bikini girls with machine guns” kommer att spelas oavbrutet.
Fans över hela planeten – i synnerhet de som tillhör subkulturen ”psychobilly” som The Cramps inspirerade – sörjer Lux Interior och hoppas att begravningen sker i enlighet med de instruktioner som han gav i sin cover av Ronnie Dawsons “Rockin’ bones”: “When I die don’t you bury me at all, just nail my bones up on the wall. Beneath these bones let these words be seen: This is the bloody gears of a boppin’ machine”
Lux Interior hyllas på kafé Louie Louie, söndag den 8 februari kl 10, Bondegatan 13, T-bana Medborgarplatsen. Man serverar en vegetarisk frukost eftersom Lux Interior helst åt grönt.
Dear Mr. Strange. Haha.
Huskatten, (Webbsida) 20:28, 6 mars 2009. Anmäl Anmäl
Jomen, nog var David Johansen i Dolls rätt snygg i pumps också?
Valier, 19:54, 12 februari 2009. Anmäl Anmäl
Wot can I say…will never forget experiencing ”The Cramps” and the incredible ”Lux Interior” performing at the famous Sidney club ”Selina`s” on my 24th birthday ! Experiencing Lux at close range ie at the very front of a wild, drugcrazed, wide-eyed, totally ”off the edge” crowd of Cramps fans must be the highlight of any music interested person over the age of 18 who was into the ”correct” music of the ”80´s” !! The likes of a frontman as Lux is, unfortunately a icon of the past and can NEVER be repeated…a very very sad loss to music and all us ”old buggars” who had the ”Lux-ary” of seeing the one and only…R.I.P Lux and tie one on with Elvis up there ! Cheers Steve ”sparks” Clark
Steve Clark, 17:44, 8 februari 2009. Anmäl Anmäl
samma kväll som jag fick reda på att lux var död hade jag tidigare på förfesten peppat med the Cramps och sagt till alla på festen att detta bandet var definitionen av cool. när jag fick meddelandet att han dog var jag förkrossad. RIP Lux
hugo, 12:33, 8 februari 2009. Anmäl Anmäl
Jag såg The Cramps i Roskilde 1990 och stod i fotodiket. På något sätt kunde jag kika in på scenen innan konserten startade. Där stolpade Lux, Ivy och de andra i bandet runt och kollade ljudnivåer, sladdar och annat. Lux var stadig och koncentrerad på sina dampumps, och han gjorde ett tydligt tecken när det var dags att dra igång konserten. Det underliga var att så fort första ackordet spelats så började han vackla runt och uppträda som han brukade på scenen. Konserten fortlöpte med utspillt vin, micken in och ut i munnen, utdragen strip-tease och klättrande över scengolv och högtalare. Efteråt har jag har ofta funderat på om han ställde om sitt uppträdande direkt före och efter en konsert, eller om han levde ganska utlevelsefullt även vid sidan av scenen? Om inte så måste han ha varit otroligt disciplinerad som så konsekvent kunde balansera mellan total galenskap och genomtänkt scenshow.
Renis, 11:20, 8 februari 2009. Anmäl Anmäl
Bättre lik får man leta efter. Rip Lux, jag hedrar dig idag med en blod-fylla i min slampigaste utstyrsel.
Fiona, 13:31, 6 februari 2009. Anmäl Anmäl
När jag hörde ”Bikini girls with machine guns” ändrades min värlsbild. Musik var allt på den tiden och mitt läger ackompanjerades av kalibern Front 242, Kraftwerk och Neon Judgement. Accelerating Blue Fish var mitt svenska favoritskivbolag. Detta var på tiden då MTV visade musikvideor och en sen natt ramlade jag på ”Bikini Girls With Machineguns” Det är mitt största ‘va fan’ ögonblick någonsin – Jag ville samtidigt riva alla väggar sparka sönder tv:n och gifta mig i en kostym tillverkas av minst 10 alligatorer. Det var gipsväggar så de förra två lät sig göras. RIP Lux
jompa, 22:40, 5 februari 2009. Anmäl Anmäl
RIP Lux!
marx, 20:22, 5 februari 2009. Anmäl Anmäl
”Dear Mr. Strange”…Haha.
Karl, (Webbsida) 18:58, 5 februari 2009. Anmäl Anmäl
Knepigt i min värld!
Bettan, (Webbsida) 17:26, 5 februari 2009. Anmäl Anmäl