En sak som jag tycker oproportionerligt mycket om, därför att den ger mig en opropotionerligt stark känsla av att kontrollera tillvaron, är att laga mina skor. Själv. Det här går säkert att inordna i någon större allmänkulturdiagnos (”spaning”) – för ett tillstånd där man kanaliserar sin ångest över el- pensions- försäkrings- et al-val genom att baka ett bröd, eller limma ihop ett par jodphurs. Hur som helst. Min absoluta favoritprodukt, Liquisole (poetisk produktbeskrivning, ett ”fukthärdande, enkomponentpolyuretanlim”), rekommenderar jag av hela mitt hjärta. Liquisole räddar allt, skinnfogar som släppt, sprickor i sulor, etc.

Nu har jag ett tips till för skohyllan. Sist jag var hos skomakaren frågade jag om de kunde göra något åt ett par stövlar jag har bråkat med hela vintern. När jag köpte dem var vänsterskon för trång, så jag har fått använda mig av påstricket (bekant? Det var tydligen poppis på westernstöveltiden, men jag hade aldrig hört talas om det förrän jag stötte på de här hopplöst för trånga Pistol-kopiorna, man använder alltså en tunn påse, gärna av frukt- och grönt-avdelningstyp, och så får man på sig skor som annars fastnar halvvägs) det går, men har något lätt förnedrande över sig. I alla fall. Jag hade av en vän, med på westernstöveltiden, fått höra att man kan lämna in skor för utlästning. Det behövdes inte, sa min skomakare, däremot hade hon en stretchsprej för hemmabruk. Den funkar! Våren är här, och i morse vann jag över de jävla skorna.