Hannas krönika: ”Komplimanger driver mig till vansinne”

Skrivet av Hanna Hellquist 08:58, 30 mars 2009 i kategori Krönikor

Min pr-ansvariga ringer till mig. Det är recensionsdag och jag ligger hemma och är förkyld. Mitt internet funkar för en gångs skull, jag har full tillgång till alla recensioner och det är väl självklart att jag googlar mitt eget namn. De är inte så taskiga, de är lite ljumna. Lite både och. Men den pr-ansvariga säger att de är fina, att jag borde vara glad.

Jag är tyst. Hon tar i. Det är jättefint, tro inget annat, säger hon. Men jag vill inte bli tröstad och peppad på recensionsdagen, att bli tröstad och peppad på recen­sionsdagen är ett ganska säkert tecken på att man inte ska vara särskilt nöjd med sin recensionsdag.

Nej, ring mig och be mig dra åt helvete. Då mår jag. Var elak mot mig, då kråmar jag mig i självbelåtenhet. Då vet jag att allt är bra. Trösta mig inte. Ge mig inga komplimanger. Komplimanger driver mig till vansinne.
Jag minns en dejt jag hade för några år sedan. Jag hade åkt upp till Stockholm­ från Göteborg för att träffa honom. Jag var svettig och kär, han var tillfälligt tillgänglig. Jag gick till Myrorna vid S:t Eriksplan och köpte mig en kjol i tyll och ett par lågklackade pumps i något slags ormskinn. Åt en fattig middag med champinjoner på Odenplan. Och sen träffades vi.

Han var nonchalant, men samtidigt väluppfostrad. När vi gick från Berns till Kharma gav han mig komplimanger. Vi mötte den ena långbenta transan efter den andra men han sa: här går jag med den snyggaste tjejen på Stureplan. Och jag visste att han inte menade det. Tjejer som är snygga på riktigt behöver inte få höra det. Han gav mig komplimanger och jag log och tog emot och blev mindre och mindre.

Min Myrorna-kjol, jag kollade märket efteråt och det var liksom KAPPAHL, det var ingen nytänkande vintage, det var förra årets ratade arbetarklasskollektion och jag trippade på där i mina små skor som behövde klackas om, men när jag gick till skomakaren så sa han att det inte var någon idé. De där skorna gick inte att rädda, så jag fick slänga dem. Det blev inget av karln heller.

Det finns ingenting som gör mig så förlamad, så tillintetgjord, som när någon sitter och förklarar för mig varför jag borde tycka om mig själv. Att jag inte borde vara ledsen. Var glad! Säger de. Då blir jag så oerhört mycket mer uppgiven än vad jag någonsin var innan tröstandet började.

Jag säger ”mmmm”. Jag kopplar bort. Jag väntar ut dem. Jag blir mindre och mindre, min hjärna stänger av. Jag formulerar tusen tysta motargument, vilka alla är mer trovärdiga och välformulerade än något av det som hörs på andra sidan luren.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Mycket bra skrivet Hanna,min far gick bort i Juni. Precis så va det!! Fortsätt skrivandet !!!!! Jon

Jag kan ändå inte låta bli att ge dig en komplimang, jag blir så glad över dina reflektioner, de ligger på den vardagliga nivå som jag befinner mig i.

3 ord: Mitt i prick

Du måste vara en otroligt jobbig människa att umgås med. Jag ger min flickvän komplimanger varje dag och menar varenda en av dem. Måste vara fruktansvärt enerverande med människor som har så ådligt självförtroende att de inte ens kan ta komplimanger. (Att jag hackar på dig nu, innebär det att du känner dig bättre?)

Men är inte sanningen den att du hade uppskattat komplimanger från recensenterna? Det var bristen på positiva kommentarer från dessa som gjorde att den PR-ansvarigas komplimanger verkade vara tomma. Du trodde inte själv på killens smicker vilket gjorde det jobbigt. Jag tror att du älskar komplimanger – Bara du tror på dem själv. ;)

även snygga brudar, och snubbar, behöver komplimanger. tro’t eller ej!

Oj vad jag känner igen mig i detta! Här har vi anledningen till att jag inte överöser dig med beundrarbrev smockfulla av komplimanger också; ”tjejer som är fantastiska skribenter på riktigt behöver inte få höra det”. Ja. Det finns en tjej som heter Saga där ute som älskar det du skriver, Hanna, nu vet du det i alla fall!

El: relevant analys, du borde börja blogga! :) Det är tokigt hur mycket som skrivs som är totalt egocentriskt och oftast därmed helt ointressant.. Men å andra sidan verkar ju detta format vara populärt för tillfället, jag längtar till om två år när skribenter förväntas göra reflektioner av samhället med ett vidare perspektiv igen (ja, jag kan se i framtiden).

Klockrent! Komplimanger är fantastiska, när det är ärligt menade! Man ska alltid säga vad man tänker när man tänker något positivt om människor. Men att ge komplimanger som helt klart inte har någon sanningshalt, det är som att säga att någon inte duger som de är, att man måste ljgua för att kunna säga något bra. Usch och fy, säg hellre ingenting alls!

Hanna, du är inte snyggast på Stureplan. Möjligen dock så på Lagaplan i Bagarmossen. Kom hit någon gång så skall jag ta ut dig på promenad så får vi se.

  1 2 3
Senare inlägg Tidigare inlägg