Häromdagen kom det fram en ung man till mig. Han talade lugnt och sakligt och föreföll vara en behaglig människa. Han ville ha tips, sa han.

– Jag skriver som ingen annan, sa han. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag kan säga att det är väldigt karaktäristiskt.

– Okej. Vad är det du vill göra?

– Jag vill resa. Jag vill skriva. Jag vill hålla mig flytande med mitt skrivande. Jag vill skriva reseberättelser, livsberättelser, som inte liknar något annat. Det är inte säkert att alla kommer att förstå det. De kommer kanske tänka ”shit, den här killen är crazy”. Men de kommer att gilla det. 

– Okej.

– Jag vill bara hålla mig flytande, du vet. Göra min grej. Jag vill resa som ingen annan har rest förut, och skriva om det som ingen annan har skrivit. Folk kommer liksom se hur jag har valt att leva. Helt annorlunda. Jag skriver som ingen annan.

– Ja. Du kanske känner till någon tidning som du tycker är bra, och där du tror att dina texter skulle passa in. Och så får du väl ta kontakt med dem helt enkelt.

– Jag läser inte tidningar.

– Nehej. Ja, jag vet inte. Då kanske det blir svårt att se vilka som skulle vilja köpa dina artiklar.

– Alltså jag önskar att jag kunde förklara för dig hur jag skriver. Men jag kan inte. Jag kan bara säga att det är väldigt karaktäristiskt. Annorlunda.
– Okej. Du får väl åka i väg och börja skriva och sälja in texterna när de är klara.

– Ja. Jag tänkte att du kanske hade några tips till mig.

– Jag är ledsen, det här är allt jag har.

Gud vad jag önskar att han skriver karaktäristiskt.
—
Kåseri från Namn och nytt

Åh underbara värld! Jag kom precis hem efter en kväll på Karlstads krogar. Jag är spiknykter. Inte en endaste öl har jag druckit, bara kaffe och cola och ett glas alkoholfritt vin som bartendern inte ens hade mage att ta betalt för.

Det är mycket spännande att gå ut i Karlstad nykter. Man känner alla dofter så starkt. Man blir som en blodhund. Jag gick omkring på stans krogar alldeles lugn och glad för det var som om jag kunde lukta mig till farorna. Jag kände mig längre än alla andra. Vi gick på konsert och jag var huvudet högre än resten, jag såg allt.

Vi gick från det ena stället till det andra. Jag träffade mitt gamla killgäng. Alla var sig lika.

När jag var 17 år hade jag en pojkvän som tillhörde det där gänget. Vi såg nästan likadana ut, jag och han, vi hade lika gärna kunnat vara syskon.

Vi söp mycket. Han var ett år äldre än jag och skulle ta studenten till sommaren. Den våren var han alltid på studentfester. Jag brukade ligga hemma i mitt rum och vänta på att han skulle komma hem. När han äntligen kom så hade han alltid en så speciell andedräkt. Den var söt på något sätt, det var alkoholen som hade börjat förbrännas, det var cigaretter som hade rökts under kvällen. Sött och beskt.

Vi bråkade ofta, men när han luktade så där blev bråken alltid mycket värre. Våldsammare och utan någon egentlig anledning. Vi kunde börja bråka om vad som helst. Jag tyckte att han blev så otrevlig. Vi slogs och grät och skrek, den söta andedräkten låg tung i mitt flickrum, jag var så dålig på att bråka. Jag vet inte hur man gör, jag vet inte var gränsen går. Jag bet honom i handen så att det gick hål. Han tryckte ner mitt ansikte med sin stora hand, jag kunde inte röra mig men jag kunde bitas. Känslan när huden ger vika för tanden.

Han kallade mig hora, jag slog honom i ansiktet. Jag trodde att alla bråkade så där på den tiden. Fast de kanske inte berättade det för någon.

En gång när vi hade varit ute tillsammans så började vi bråka. Han knuffade in mig i en vägg. Han tryckte upp mig mot väggen och höll fast mig. En bil som åkte förbi saktade in, mannen bakom ratten tittade oroligt på mig, frågade om det var okej. ”Det är ingen fara!” ropade jag automatiskt men det var det ju. Det kände jag lång väg.

På det yngsta stället jag var på i kväll kände jag den där söta andedräkten överallt. Alla luktade så. Korta ballongklänningar, ballerinaskor, hemmagjorda kronor i aluminiumfolie och denna andedräkt.

Mitt gamla killgäng nojade över att fylla 30, men jag kan inte vänta. Jag längtar efter att bli äldre. Jag skiter i barn och pengar, jag skiter i celluliter och kyrkbröllop, jag vill bara bli äldre och smartare och längre och nyktrare och ensammare.