Att inte världens alla män ligger med varandra är för mig ett stort mysterium. Ni älskar ju varandra! Ni är det bästa ni vet! Brödraskap framför allt annat. Det visste antikens greker också, kvinnor var ett nödvändigt ont för förökningen. Frögurkor var de, men den rena och ärliga kärleken var den mellan två män. Kärleken som existerar utan något krav på förökning. Det här behöver jag väl inte berätta för er. Det här vet ni säkert redan. Mina män vet det i alla fall.

Fredrik, min allra närmaste man som numera bor i mitt vardagsrum, har en hel del manliga vänner som kräver hans uppmärksamhet med jämna mellanrum. Någon gång när de ringde och tjatade så kunde inte Fredrik, vi hade planer, jag minns inte vad vi skulle göra men vi skulle göra det oavsett Fredriks manliga vänners påtryckningar, vilket Fredrik förklarade för dem.

”Bros before hoes”, sa de. Vet du la! Du kan ju inte välja en tjej framför oss. Så gör man inte. Det vet du. Bros before hoes, Fredrik. Brorsor före horor. Jag är en hora.

Vilket jävla uttryck. Jag hade aldrig hört det förut, vilket inte betyder att jag inte förstår det helt och fullt. Det känns helt självklart att det finns. Precis som att en ”bromance” (ett platoniskt men nära förhållande mellan två killar) är något vackert och okomplicerat, till skillnad från heterosexuella fängelseförhållanden med missförstånd och leda och millimeterrättvisa hushållslistor.

Och en annan vän. Han sitter i sin bil och berättar­ om gårdagen, då han bråkade med sin tjej. I dag är han spak, det var så nära att allt tog slut. Inte för att han inte älskar henne, säger han, utan för att det är så självklart att hans familj och hans vänner ska komma före allt. Före tjejer. Tjejer kommer och går, har han fått lära sig, men vänner består. Och familjen, den ifrågasätter man aldrig över huvud taget.

Jag sitter bredvid honom och undrar hur jag ska orka leva klart det här jävla skitlivet. Jag är en tjej. Jag är inte värd ett skit. Det spelar ingen roll om jag ligger med mannen, om jag bor ihop med honom och älskar honom till döds eller om jag är hans bästa vän, en annan mans sällskap är alltid värt mer än mitt. En man är alltid värd mer än jag.

Det handlar inte om att vänskap slår allt. Det är inte min och Fredriks vänskap som det är fel på, det är bara det att den inte kan mäta sig med vänskapen med hans manliga vänner. Sen kan ju inte män och kvinnor vara vänner på det sättet. Det vet ni ju också. För om det bara handlar om vänskap, varför väljer då mannen inte hellre en annan man?

Och den man som väljer den romantiska kärleken framför vänskap är en toffel. I alla fall om föremålet för den romantiska kärleken är en kvinna. Kvinnorna är andra klassens medborgare. Frögurkor, på sin höjd.

Platser där jag har bott och där det numera bor någon jag inte känner och som jag överväger att besöka i sommar:

Herrhagen, Karlstad (1980–1987)
Tre rum och kök, mitt sovrumsfönster vätte mot gården men jag vågade aldrig sova själv på den tiden. Jag sov alltid mellan mamma och pappa. I ett av terrarierna i hallen hade jag alla mina My Little Ponys (My Little Tönt kallade grannkillen dem) efter att pappa hade gjort sig av med ormarna. En jul välte granen i vardagsrummet och mammas alla antika julgranskulor slogs sönder, tillsammans med de vita pepparkakorna som moster Margit hade skickat med röda sidenband att hänga dem i.

Bellevue, Göteborg (2003–2007)
Balkong och badkar, 36 kvadratmeter med vitmålade väggar och ett lagom stort kök. Mamma och Göran körde ner mig och alla mina saker till Göteborg, jag satt inklämd i Görans baksäte bland kartonger med champagneglas (studentpresenter) och lampor med sicksackig fot. När de sen åkte ifrån mig satt jag ensam i min antika obekväma bäddsoffa och funderade på hur man skulle få tiden att gå som ensamstående. Sen kom jag på det. Det låg en pizzeria runt hörnet, en liten daglighandel och en nedrökt krog. Om helgerna öppnade Göteborgs bästa loppis några meter från min dörr. Jag trodde aldrig att jag skulle komma därifrån. Jag var så säker på att jag skulle bo där för resten av mitt liv så att jag blev alldeles deprimerad och fick gå och prata med en psykologistudent till rabatterat pris.

Kallebäck, Göteborg (2005)
Badkar, 40 kvadratmeter. Vi bodde där tillsammans, en hel höst och sen stora delar av våren. Vi pratar inte längre. Jag som lägger så mycket tid och energi på att vara nostalgisk, jag tvivlar på att jag kommer att känna något alls om jag åker tillbaka dit. Jag som alltid drömmer mig tillbaka till bättre tider, men när jag kommer dit så är jag alldeles tom och vill bara åka därifrån igen.
—
Kåseri från Namn och nytt