Det är nationaldag och dags för den årliga festen i Hallas bygdegård utanför Grums. Grannarna på landet har smyckat höskrindan med björkar och spänt den för traktorn, vi sitter på höbalar och dricker cider och sjunger ”Värmlandsvisan”. Ja, vi sitter på höbalar, dricker cider och sjunger ”Värmlandsvisan”. Hela vägen till Halla.
Bygdegården i Halla är rödmålad med vita knutar. Det serveras hamburgare och korv och folk super ur fickpluntor och ölburkar. Epatraktorer och nedcabbade Volvobilar står på parkeringen. Det här är bygderomantik anno 2009. Vi har inga knätofsar 2009, vi har älgsnaps och vita tajts.
Kvällens underhållning är ett coverband och alla dansar utom jag. Jag sitter på en fällstol och tittar på. Jag ser det strävsamma paret som alltid finns på sådana här tillställningar. Jag sitter och tittar på dem där de dansar tålmodigt.
Hon har kort hår, stretchjeans och lågklackade skor. Hennes man sedan 30 år tillbaka för henne varsamt över det gamla brädgolvet i bygdegården. De håller om varandra fast på avstånd, kind mot kind men överkropparna är långt ifrån varandra, massor med luft mellan deras bröst.
De fortsätter dansa sin stilla dans, trots fyllona som rasar omkring dem och trots de självmedvetna ungdomarna som svajar ironiskt i deras väg. Det strävsamma paret fortsätter dansa. De dansar till vilken musik som helst. De ökar aldrig takten och de saktar aldrig ner. De dansar samma dans till ”Summer of ’69” som de dansar till ”De sista ljuva åren”. De låter sig inte påverkas av någonting.
Var kommer det här tålamodet ifrån?
Jag har inget tålamod med något. Fort ska det gå och kul ska det vara, annars tröttnar jag och drar min väg, och så skriver jag en trevlig liten text om det i efterhand så att det verkar som om jag verkligen tänkt över saker och ting.
En vän till mig bor vid Nytorget med man och barn och ett till på väg. När jag tänker på unga människor som lever tillsammans i en familj, så tänker jag på min vän och hennes lilla familj. De är min exempelkärnfamilj. Resten av mina nära vänner i Stockholm är obotliga singlar och ingen av dem hyser någon större förhoppning om att bli en del av ett strävsamt par. Den möjligheten finns liksom inte. Vi har redan skilsmässan i tanken, ingenting varar så länge som 30 år för oss.
Några av mina vänner har varit med mig på fest i bygdegården. En av dem har till och med knullat på utedasset där. Det är inte så stor chans att någon av oss kommer att finna kärleken på dansgolvet i Halla. Mer troligt är att vi aldrig hittar något alls. Vi kommer aldrig att laga stekar i 70-talskök på den värmländska landsbygden, vi kommer aldrig att våndas på B B.
Det kanske är dags att bestämma oss för vad vi ska göra i stället. Tiden för när man nöjer sig med att knulla på utedass känns en aning begränsad.
Jag tycker att den här krönikan är så himla träffsäker. Den beskriver ju inte sanningen, inte hur världen är, fattar ni det? Den beskriver hur det kan kännas när man bor i Stockholm, är singel och det känns som om man aldrig kommer att träffa rätt person att skaffa barn med och leva hela livet med. Bara. På ett väldigt bra sätt, jag känner igen mig SÅ mycket även om de flesta av mina vänner har familj nu. Att känna så har ingenting med feminism eller hopplöshet att göra. Och man kan känna sig rastlös när man gått igenom ett antal förhållanden som inte funkat. Inte konstigt. Det betyder inte att man BARA är rastlös, i allt. Och det är väl bara bra att vara medveten om att det kan vara en bra idé att hitta på någonting att fylla livet med om det nu skulle bli så att man inte fyller det med barn, frivilligt eller ofrivilligt? Bravo Hanna!
KA, 15:10, 16 september 2009. Anmäl Anmäl
Hur mår du, Hanna? Jag kan inte alls sätta mig in i din situation med en pappa som inte längre är nåbar, för min pappa är odödlig, precis som din var. Ta hand om dig!
Emelie, 17:08, 5 september 2009. Anmäl Anmäl
Jag tycker det ar frustrerande att sa manga tycks missa funktionen av ett kaseri. Kaseriet ar i ogonblicket, den oforstallda reaktionen pa nuet. Det ar ingen roman dar man kan sammanfatta livet. Kaseriet sammanfattar ogonblicket! Aven om man inte haller med den som skriver kan man uppskatta arligheten. Have a heart!
Sofie, 23:07, 13 augusti 2009. Anmäl Anmäl
Helt otroligt. Du är ung och snygg och smart och du tror inte att du kommer finna kärleken??????? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER??!! Ni är så inkörda i er feminism så ni går omkring med pansarutrustning. Hur tar man sig igenom det där pansaret? Det är kortsluten feminism. Nu har målat in er själva i ett hörn. Till vilken nytta??? Om du bara lägger ner allt försvar, tar av dig den där utrustningen så kommer du hitta något. Helt otroligt att såna människor som du tror att det är kört. Isåfall är det kört för alla. Det funkar att vara singel fram till trettio. Hur skoj är det att dom resterande 40åren bara blir en väntan på att dö? Sedan är det ju kvinnorna som oftast dumpar killen. FAN GE INTE UPP!!
Bob, 22:44, 13 augusti 2009. Anmäl Anmäl
Hej! Jag sitter i Mexico och lyssnar på sommar i P1 och lyssnade precis på ditt program ifrån tidigare i sommar! Jag ville bara säga tack!! för det gjorde verkligen min dag här långt hemifrån!!
krystallia, (Webbsida) 17:49, 10 juli 2009. Anmäl Anmäl
Hej! Jag har läst din bok och jag är mäkta inponerad! En super bra bok! Jag som kommer från din pappas hemtrakter Sommarro i Karlstad och som bor i samma kvarter som de ”bruna huset som nu är rosa”! Min familj köpte även två borderterrier hannar av er 1996, Sven och Sixten som de hette men nu heter de Rufus och Titus! Jag tyckte det var kul att du skrev om så mycket som jag känner igen och om Janni, mina hundars Mamma. Våra hundar är idag 13år och bor på Sommarro. Jag bara säger det en super bra bok du har skrivit och det är så kul att jag har en liten koppling till er! Dessutom har jag diabetes men det har ju många i denna värld! Kram Malin på Sommarro
Malin, (Webbsida) 22:43, 9 juli 2009. Anmäl Anmäl
Kind mot kindparet – jag har också sett dem, många gånger på många platser och det är så märkligt med denna närhet fast ändå inte. Jag hade kunnat skriva den här krönikan för några år sedan, men nu har jag upplevt stek i 70-tals kök, dock ej mitt eget ,och en man och bebis som som blivit ett barn. Vad hände, undrar jag förvånat ibland…
Sofie, (Webbsida) 22:52, 29 juni 2009. Anmäl Anmäl
Jag förundras av vissa av er som läser. Ni tolkar nämligen texten så olika, trots att det är samma ord vi alla ser. Var exakt får ni det till att Hanna anser kärnfamiljen vara fel eller rätt? Skriver hon det någonstans? Har jag missuppfattat allt? Det hon skriver är just att om hon nu själv inte kommer att få det där, den där kärnfamiljen och stekar i ett 70-talskök så kanske hon bör hitta något annat att fylla tiden med. Det är allt. När ni drar sådana slutsatser som vissa av er gör så kan det bara betyda att det är era egna rädslor och fördomar som lyser igenom och så tar ni ut dem på det enda sätt ni kan, sura kommentarer om skribenten. Och Fredrika, som kallar Hannas språk för dåligt: Innehållet kan du väl ha synpunkter på men vad är det du hatar så med språket? Jag tror inte att någon svenskalärare där ute kan ha mycket att invända.
Klockan, 13:49, 28 juni 2009. Anmäl Anmäl
You said it.
Lina, (Webbsida) 09:41, 27 juni 2009. Anmäl Anmäl
Jag förstår inte varför den här krönikan väcker så många argbiggor? Vari ligger stoffet till de känslostormar som så vackert radas upp i kommentarfältet. Gud. Varför får inte en nytorgsfamilj representera det smått kristdemokratiska kärnidealet? Hur kan man slänga ur sig att ett liv utan barn är ett mindre utvecklande och, eeeh, ”djupt” liv än ett med? Jesus. Måste verkligen en stackars journalists livs mening styras av hennes biologiska funktion? Vari ligger människans existens fria spelrum? bla lalalala sov sött hanna <3. tack för att du finns.
sofia, 22:52, 26 juni 2009. Anmäl Anmäl