I går kväll råkade jag lite av en slump hamna framför årets överlägset bästa tv-program, HBO-dokumentären ”Skolan där ingen får halka efter” från 2008. I filmen, som är nästan två timmar lång, följer man en klass på Frederick Douglass High school i centrala Baltimore under ett års tid och det är precis som att se fjärde säsongen av »The Wire« fast i verkligheten.

Det är ambitiösa spelare i skolans basketlag, en och annan ambitiös elev och väldigt mycket korridorbråk, frånvarande eller döda föräldrar och extremfrustrerade lärare. Filmens titel kommer förstås från den federala handlingsplanen »No child left behind« som bygger på att inga elever ska tillåtas halka efter, vilket innebär att skolorna böjer sig baklänges för att eleverna ska klara testerna trots att de inte kan något.

Men det största intrycken gör atmosfärerna: allt från de beväpnade vakterna som slänger ut elever som vägrar ta av sig hoodieluvan till bilderna från avgångsklassens prom, där någon kille klätt sig i rött sidentyg och någon annan har vit kostym, hög hatt och promenadkäpp samtidigt som alla dansar till Rod Lees gamla clubhit ”Dance my pain away”.

Filmen visas i repris i SVT2 i kväll tisdag 00.35-02.30.

(Foto: Ricky Carioti/AP)