Vi sitter i bilen på väg till Visby, och plötsligt säger de i radion att de där glasbitarna i kycklingen som lamslog hela landet i våras har visat sig vara plastbitar. Konstaterar Statens kriminaltekniska laboratorium.

Man blir lite paff. Nog för att det kan vara svårt att skilja plastbitar från glasbitar. När jag själv är tveksam brukar jag ta till ett knep som jag inte vet om det är värt någonting, men jag brukar knacka biten mot framtänderna och lyssna på klangen eller känslan eller vad man ska säga, och glas har liksom en hårdare klang medan plast låter lättare och fjuttigare.

De här skälvande dagarna när nationen var i klorna på ansiktslösa kyckling­terrorister, kanske maskerade i rånarluvor med näbb och tuppkam och hela kitet, när var det egentligen? I mars april.

Jag gissar att Statens kriminaltekniska laboratorium har häckarna fulla, men det grundar jag bara på att gubbarna i vit rock alltid är så snäsiga och stressade när Haber och Persbrandt dyker upp och vill ha information och det ligger något gråfläckigt lik på obduktionsbordet mellan dem och kan inte göra så mycket annat.

Vad har de gjort på SKL under det senaste kvartalet? Jag hoppas innerligt att de inte suttit på rad i vita rockar och hårnät och knackat plastbitar mot sina framtänder.

Jag minns inte om jag delade dessa tänkvärdheter med H, men plötsligt säger hon:

– Så lång tid hade det inte tagit för dem på CSI.

Hon har givetvis helt rätt.

Hennes yttrande satte också fingret på något som åtminstone för vår del är betydligt allvarligare än arbetstakten på SKL, nämligen den tilltagande uppluckringen mellan fiktion och verklighet.

Tv-serierna avlöser varandra här hemma, och under våren har vi titt som tätt suttit och försökt iaktta åtminstone ett minimum av allvar medan ficklamps­folket i CSI, Las Vegas, första säsongen har gått omkring på brottsplatser och stelnat till och stirrat ödesmättat på fläckar på dörrposter och så upp med ficklampan och snabb molekylnära inzoomning på fläcken.

Tillförlitliga – eller så trodde vi åtminstone – människor i vår omgivning har bedyrat att vi missat något stort när vi inte hållit koll på CSI, och därför har vi lydigt suttit och kollat på de här Fräna Brudarna som stått på blodstänkta brottsplatser och bytt skojfriska kommentarer sinsemellan så att vi riktigt ska känna suget från klyftan mellan det stora slutgiltiga och det lilla vardagliga, och efter den fyrahundrade skojfriska kommentaren vill man bara harkla sig artigt och sträcka upp handen mot manusförfattarna och säga, okej, jag har fattat.

För att fördriva tiden har jag fantiserat om hur det skulle se ut om CSI-folket gick omkring med sina ficklampor hemma hos oss, och hur de skulle stelna till vid vissa fläckar på dörrposten, och man skulle gång på gång tvingas säga saker i stil med:

– Ledsen, men det där är ett fingeravtryck från något släktkalas när H:s syskonbarn hade ätit prinsesstårta och fick bråttom på muggen.

Det ena avsnittet följs av det andra, och exakt hur långt uppluckringen har gått insåg jag häromdagen när jag såg en ruta i en tidning om hur många dagar Dawit Isaak suttit fängslad, och jag försjönk i grubbel om det inte är dags att kontakta Jack Bauer.

Förutsatt förstås att Tony Almeida har repat sig efter Michelles död och att Chloe kan finnas på plats bakom datorn och smattra koordinater och byggnadsritningar i den där lilla pluppen han har i örat.