Jag kommer hem, det är i skymningen. Eller, det är väl inte skymning egentligen så här års, det är mer bara mulet. Det har blivit kvavt i lägenheten under dagen trots att jag lämnade fönstret öppet i morse. Men det är klart, det är ju för litet för att det ska kunna bli något korsdrag egentligen.

När jag tänder ljuset i kokvrån ser jag en rund, brun sak mitt på golvet. Först tror jag att det är en gammal halstablett som jag har trampat in i linoleummattan av misstag. Sedan upptäcker jag att det är en stor, helt brun skalbagge. Jag vet inte så mycket om insekter och jag har ingen flora och fauna-bok hemma, så jag kan inte berätta vad det var för en skalbagge. Jag skriker högt och springer runt lite i lägenheten, på de två meterna mellan sängen och bordet alltså.

Det jag kan förmå mig till, efter någon minut, är att ställa ett glas över krypet. Mitt på golvet i köket står nu ett upp och nervänt glas med en skalbagge under.

Nä, jag ska väl ta och koka lite spagetti säger jag till mig själv, och skalbaggen. Jag sätter på radion, Maud Olofssons röst börjar strömma ur den. Den rösten känner jag, jag skulle nästan räkna den som en av mina vänner.

Jag frågar mig själv generöst: Ska det vara lite pesto till? Lite skinka kanske, skulle det smaka? Jag öppnar en liten pilsner, for that semester feeling, även om jag måste vara kvar i stan och jobba.

Jag bär in hela härligheten på en bricka till tv:n, tittar lite på ”Rapport”. Missar början, men man kan ju alltid kolla på vädret. Jag kommer på att nu har jag ätit och det är två och en halv timme kvar till dubbelavsnitt av ”Seinfeld” på femman och jag har inget att göra under tiden.

Vad ska jag hitta på nu, titta ut genom fönstret? Ska jag diska efter pestomiddagen eller ska jag skita i det, eftersom det ändå bara är jag här?

Ibland ordnar jag det lite mysigt för mig själv, tänder lite smålampor, plockar upp skitiga underbyxor från golvet och häller upp ostbågarna i en skål. Som om någon kunde se mig och tänka att ”hemma hos Märta, där är det lite värdigt liv”. Sedan ibland så skiter jag i allt, drar inte upp persiennerna ens. Jag kan nog inte bestämma mig för vilket beteende som är minst tragiskt egentligen.

Och så tänker jag: Om man bara hade varit två (skalbagge räknas inte, två människor ska det vara). Då hade vi suttit med matresterna mellan oss på bordet nu och diskuterat något. Min vän hade kanske rökt en cigarrett och fimpat lite dekadent i tallriken. Det kanske hade stått en bag in box på fönsterblecket. Min vän kanske inte var rädd för insekter utan kunde fösa ut den där skalbaggen genom fönstret. Sedan kunde ju jag kompensera med att göra något som jag var bra på.