The Walkmen, läsekretsen, The Walkmen?

Är det The Walkmen ni är ointresserade av, läsekretsen, eller är det att göra Spotifyspellistor som tar emot?

Till På stans Walkmen-tävling inkom hur som helst ett enda bidrag. Johan Lundstedt, som gjort den här fina listan, får därför självklart två biljetter. De övriga två går till Sebastian här. Han har inget Spotify, men jag ska hitta på ett sätt att låta honom betala.

Listmiss!

På stans vaksamma läsare har uppmärksammat ett allvarligt fel i min lista över nollnolltalets 100 bästa låtar. Låten som hamnade på femte plats, den feministiska electropunklåten ”Deceptacon” med Le Tigre, gavs ut för tidigt, redan i oktober 1999. Jag var övertygad om att den släpptes våren 2000 eftersom den spelades nonstop på klubbarna i Stockholm samma höst. Nu har jag rättat till misstaget genom att flytta upp de övriga låtarna ett snäpp och lägga till den monumentala reggaetonhitten ”Chosen one” med NORE på plats 99. Hur jag glömde den övergår mitt förstånd.

I fredags träffade jag en kollega som höll på att sammanställa en topp 100-lista över de bästa topp 100-listorna som offentliggjorts inför musiktidningen Novells stora omröstning. ”Du ligger trea!” sa han. Efter Le Tigre-fadäsen har min lista nog sjunkit till en bottenplacering.

Buskis-skoj slash ordvits

dvd

Lite galet blir det ju. Och ja, det är möjligt att det här inlägget passar bättre på Namn och nytt-sidorna än På stan. 

Hollywoodhunkindustrin i kris

I torsdags gjorde jag det oerhörda misstaget att se Ashton Kutcher-filmen ”L.A. Gigolo” ute i Heron City. I På stan skrevs för några veckor sedan en text om att det var dåligt att filmen fått den svenska titeln ”L.A. Gigolo” i stället för den engelska titeln ”Spread”, och ännu sämre eftersom texten på filmens hemsida avslöjar att det inte handlar om en gigolo: ”In ’Spread’, Nikki (Ashton Kutcher) isn’t a gigolo. He’s a sexual grifter, a fun-loving, free loading hipster…”.

Nu, väldigt mycket senare, skulle jag bara vilja påpeka att den visst handlar om en gigolo, i L.A dessutom. Att kalla den ”Spread” hade varit obegripligt, och att översätta det till, säg, ”Lyan” hade blivit för mycket Björn Skifs-komedi. Det hade dock varit mycket bättre om den fått titeln ”Skitjobbig gigolo i L.A.” men det är ju för mycket att begära.

Efter att ha bombarderats av Kutchers halvnakna kropp i två timmar lämnade jag biografen med bara en fråga: Är Ashton Kutcher vår tids främsta unga Hollywood-skådis? Då menar jag kanske inte direkt sitta-hos-Lipton-och-prata-method-acting-skådis, mer som de där ikonerna som får tonåringar över hela världen att tapetsera väggarna med idolbilder. De som på 80-talet hette Cruise och Swayze, och på 90-talet Pitt, DiCaprio och Depp. Så vitt jag kan se är det bara Ashton Kutcher, Zac Efron och Orlando Bloom som är i närheten. Har jag missat någon?

Förra veckan ägnade jag oförsvarligt mycket tid åt att försöka komma på vilka band förutom Coldplay som kan ersätta de stora stadiumrockbanden när U2, Rolling Stones och Metallica dör (jag kom på Green Day och Foo Fighters, kanske Beyoncé även om det inte ser ut så i nuläget). Nu sitter jag och är orolig över återväxten bland unga manliga jättestora Hollywood-skådespelare. Ja, det är möjligt att hävda att det går utför på På stan-redaktionen.

Men även om jag är förfärad över Ashton Kutchers insatser i ”L.A. Gigolo” så är jag faktiskt tacksam för att han finns. Jane Bussmanns väldigt roliga och självbiografiska bok ”The worst date ever: War crimes, Hollywood heart-throbs and other abominations” tar avstamp i en misslyckad intervju som Bussmann gör med Kutcher när hon försörjer sig som kändisjournalist i Los Angeles. Förfärad över att inse att hennes eget liv är än mer meningslöst än Kutchers (han gör filmer, hon skriver om filmer han gör) bestämmer hon sig för att åka till Uganda och rädda världen från Joseph Kony och bli ihop med en sexig diplomat. Det går väl så där, men boken är kul.

Ät inte det här!

Jag var en kort sväng på Popaganda i går, för att se El Perro del Mar göra vad som visade sig vara en helt fantastisk konsert. Absolut geni. 

Men så såg jag också det här:

Och Småland vaknade till liv inom mig: Bege den här vagnen, bege ”Kalmars smålandsrullar”, bege dem! Jag gjorde misstaget att köpa ”Kalmars smålandsrullar” på Way Out West härom veckan, och låt mig översätta: ”Kalmars smålandsrullar” betyder på ren östsmåländska ”skamlös konceptstöld”.

”Kalmars smålandsrullar” gör allt – de har till och med målat ett par stjärnor på vagnen – för att festivalbesökare från södra Sverige ska inbilla sig att Byfolket, Sveriges genom tiderna bästa festivalmatleverantörer, som plötsligt fått för sig att åka norr om Hultsfred. Byfolket, som i snart 30 år sålt smålandsrullar, grillade varma mackor och saft på småländska festivalåkrar, är ett hemligt företag. Det är oklart vad de gör resten av året, de har dekorerat sina säljställen i jordnära, new age-orienterad stil, de pratar inte mycket, när de pratar pratar de typ danska. Enligt en artikel i Vimmerby tidning var grundarna två ”livsnjutare”, ett begrepp som känns minst sagt främmande när man ser dem hetskavla tunnbröd i tredje dagens t-shirt, som ville dryga ut kassan. Men helt klart är att de gör bra festivalmat. Och det – langos, älgkebab, lakritsremmar – är de ju rätt ensamma om.

Byfolkets klassiska smålandsrulle byggs av nybakat tunnbröd, riven ost (av Gräddostkaraktär), riven lök, isbergssallat, alfaalfagroddar, inlagd gurka och ”kryddad kikärtspuré” (många skogssmålänningars första möte med det andra delar av landet refererar till som ”hoummos”). ”Kalmars smålandsrullar” är en konsekvent försämrad krämarmotsvarighet. Tunnbröd ur påse, torrflottig ost, plastig, frän hoummos. Bege.

Nya killen i kvarteret

Vissa klagar på att På stan-bloggen skriver om samma saker jämt. Hiphop och sånt. Trädgården och sånt. Täbbs och sånt. Vi själva rättfärdigar vårt beteende med devisen har-man-sagt-A-får-man-säga-B. Kontinuerlig rapportering. Och sånt.

Brödraduon Lorentz och M. Sakarias är ett annat av På stan-bloggens hjärteämnen (sök till exempel på Lillstilar’n eller Lorentz i fältet till höger och se själva – det är rätt kul). Sedan deras platta släpptes har de turnerat som tokar och uppträtt på både Stockholms hetaste hipsterhak och landsbygdens byakrogar. Nu försöker de expandera imperiet genom att putta in sångaren New Kid i strålkastarljuset.

New Kid kommer från lilla Uddevalla men lyckas ändå göra ruskigt modern, ändlös-natt-i-storstan-på-ett-ställe-där-det-droppar-kondens-från-taket-fuktig R&B-musik. Det är han ganska ensam om i Sverige just nu.

Mixtapet ”New Kid On The Block” (vad annars?) släpps i mitten av september. Lyssna på det här smakprovet tills dess:

Vinn Walkmenbiljetter!

Gott folk! The Walkmen, New York-kvintetten vars sliriga rock i spåren utefter Lou Reeds lojare Lower East Side-stunder leder raka vägen till stora delar av Pitchforkredaktionens hjärtan, spelar på Göta källare på tisdag i nästa vecka, den 1 september. Vi har fyra biljetter att lotta ut!

Eftersom vi är i listtider (ja, eller de är väl kanske alla tider, här till exempel: en uppsättning grejer basisten Walter Martin diggade 2007) är tävlingsuppdraget följande: Lista dina tio bästa låtar från i år, gärna i en Youtube- eller Spotifylista, och skicka till mig, via kuvertet här till vänster, senast måndag morgon.

Inkomna bidrag publiceras här, de två bästa (när man väl har börjat lista kan man lika gärna lista listorna också) belönas med två biljetter var till The Walkmen på Göta källare.

Ett storslaget tillfälle att fynda avlagda hipsterpaltor



Det är er
vän Småland här. Ett par tips!

I dag, i detta nu, säljer fina märket Minimarket ut gamla kollektioner och prover i showroomet på Skeppsbron 32 i Gamla stan. Öppet 16-19 i dag, och 12-18 i morgon lördag. 40-70 procent rea. Endast kontanter.

Och i morgon stunder även megaloppis på Bondegatan. Sebastian hävdar att han har blivit asbetsskadad av vissa av de varor som säljs, själv tycker jag det låter som ett storslaget tillfälle att fynda avlagda hipsterpaltor, redan hitfraktade Ebay-prylar och övrigt stoff som ”Stockholmsnatt”-serien byggs av. Cosmopolitans moderedaktör Emma Veronica Johansson är en av dem som säljer ut.

”Sorterade mina varor i går kväll – mycket scarfs, wackiga ögonskuggor, barnförbjudet och annat krims-krams! Lacroix-blusen kostar max 200, Solglasögonen 25, Foot of Africa-flip-flopsen kostar 20 och allt annat ligger mellan 5 och 500 kronor (in rare cases). Några saker är märkta med ‘make me an offer’, det blir spännande!”, skriver hon i ett Facebookutskick.

Loppis utmed hela Bondegatan, lördag 29 augusti kl 10-17.

De 10 senaste årens 100 bästa låtar



För tio år sedan
satt jag vid ett bord med två andra rockjournalister. En av dem berättade att den brittiske radio-dj:n John Peel brukade sätta små klisterlappar på sina hundratusentals skivor. På dem skrev han ett betyg mellan 1 och 5. Ytterst få skivor fick högsta betyg. Men Peels favoritsingel, The Undertones ”Teenage kicks”, fick betyget 28.

– Coolt, sa jag.

– John Peel förstår vad rock handlar om, sa den andra rockjournalisten.

– Exakt, det handlar om att sitta i en källare och skriva siffror på små lappar, sa den tredje.

Om det stämmer
har jag verkligen levt rock’n’roll de senaste veckorna när jag bläddrat bland mina skivor, klickat genom mitt iTunes-bibliotek och listat nollnolltalets 100 bästa låtar. Jag började sammanställa mina favoriter redan 2005 – inspirerad av musiktidningen Sonic som då listade decenniets hittills bästa låtar – men började inte fundera ordentligt förrän Sonics konkurrent Novell bad mig och ett par hundra andra att rösta fram en liknande lista.

Det är svårare att välja ett decenniums låtar än album eftersom urvalet blir gigantiskt. ”Är du dum i huvudet?” utbrast en kompis när han fick reda på att jag ratat R Kellys ”Ignition (Remix)”. Och hur förhåller man sig till gamla favoriter som spelats sönder? Aftonbladets Jenny Seth, som också blev tillfrågad av Novell, struntade i Outkasts uttjatade ”Hey ya”. Jag strök Gnarls Barkleys ”Crazy” och Eminems ”The real Slim Shady” av samma skäl, men kunde inte förmå mig att hoppa över ”Hey ya”. Jag vet att jag kommer att älska den låten igen. Vi behöver bara ta en paus från varandra.

När jag äntligen var klar med listan blev jag förvånad av det stora antalet svenska artister: 24 stycken. Om någon hade bett mig att göra en likadan sammanfattning av nittiotalet skulle jag bara ha nämnt två eller tre blågula favoriter. Samma tendens märks hos andra kritiker som redan publicerat sina bidrag till Novells omröstning. Nollnolltalet har förmodligen varit det bästa decenniet någonsin för svensk popmusik.

Men vilken låt är då decenniets främsta? Om ni frågar mig är svaret ”You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve” med Johnny Boy, en duo från Liverpool. Massor av band har snott trummorna från The Ronettes ”Be my baby” men inga, inte ens The Jesus And Mary Chain, har använt det till att skapa så svindlande vacker pop. Lolly och Davo, som medlemmarna kallar sig, tog bandnamnet Johnny Boy från Robert De Niros odåga i Martin Scorseses ”Mean streets”, en film vars förtexter ackompanjeras av ”Be my baby”. Jag har aldrig lyckats spela sönder Phil Spectors klassiker och efter fem års intensivt lyssnande på ”You are the generation that bought more shoes…” har den inte förlorat ett uns av sin styrka. Johnny Boys första och hittills enda hit är glittrig och euforisk. Att lyssna på den känns som att krascha en Cadillac rakt in julgranen på Rockefeller Center i New York.

Den konsumtionskritiska texten är inte lika briljant. Man hade kunnat använda ”You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve” som slagträ i 2007 års kulturdebatt om handväskor. Fast det gör å andra sidan låten till en bra sammanfattning av ett decennium då tonåringar har brytt sig mer om mode än musik. Johnny Boy beklagar sig över att de unga inte vet vad som är rock. Den nya generationen tror i sin enfald att det är roligare att shoppa än att sitta hemma och göra listor över decenniets bästa låtar.

Hela listan:

1. Johnny Boy, ”You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve”
2. Ladytron, ”Destroy everything you touch”
3. Antony And The Johnsons, ”Epilepsy is dancing”
4. The Knife, ”Pass this on”
5. Le Tigre, ”Deceptacon”
6. MIA, ”Paper planes”
7. Lil Jon, ”What you gon’ do”
8. Fischerspooner, ”Emerge”
9. Miss Kittin & Golden Boy, ”Rippin’ Kittin”
10. Babyshambles, ”Fuck forever”
11. Jeans Team, ”Keine Melodie”
12. Alizee, ”Moi… Lolita”
13. Broder Daniel, ”Shoreline”
14. The Game feat Junior Reid, ”It’s OK (One blood)”
15. Bat For Lashes, ”Daniel”
16. Ludacris, ”Get back”
17. Robyn, ”Be mine”
18. Nancy Sinatra, ”Let me kiss you”
19. Arcade Fire, ”Intervention”
20. Black Strobe, ”Italian fireflies”
21. Ghostface Killah feat Raekwon, ”Apollo kids”
22. Morrissey, ”Life is a pigsty”
23. Jay-Z, ”99 problems”
24. Avril Lavigne, ”Complicated”
25. Friendly Fires, ”Paris (Aeroplane remix)”
26. TI, ”What you know”
27. Daft Punk, ”Steam machine”
28. Antony And The Johnsons, ”Hope there’s someone”
29. Slipknot, ”People = shit”
30. Miss Kittin & The Hacker, ”Frank Sinatra”
31. Interpol, ”Slow hands”
32. Aaliyah, ”Try again”
33. Avenue D, ”Do I look like a slut?”
34. Franke, ”Aldrig förstå”
35. Looptroop, ”Don’t hate the player”
36. Scissor Sisters, ”Numb”
37. The Latin Kings, ”Blend dom”
38. The Bug feat Warrior Queen, ”Poison dart”
39. Nordpolen, ”På nordpolen”
40. Nine Inch Nails, ”Right where it belongs”
41. Glasvegas, ”Flowers & football tops”
42. Kelis, ”Milkshake”
43. Jeans Team, ”Oh Bauer”
44. Sade, ”By your side”
45. Clipse, ”Kinda like a big deal”
46. Michael Jackson, ”You rock my world”
47. Outkast, ”So fresh, so clean”
48. Peaches, ”Fuck the pain away”
49. Basutbudet, ”Fett med soft”
50. Turbonegro, ”Do you do you dig destruction”
51. Missy Elliot feat Nelly Furtado, ”Get ur freak on” (Remix)
52. Depeche Mode, ”John the revelator”
53. Arcade Fire, ”Wake up”
54. Dizzee Rascal, ”Fix up, look sharp”
55. Damian Marley, ”Welcome to Jamrock”
56. Kleerup feat Robyn, ”With every heartbeat”
57. Britney Spears, ”Piece of me”
58. The Knife, ”Heartbeats”
59. Bonde Do Role, ”Solta o frango”
60. Franz Ferdinand, ”Take me out”
61. Madonna, ”Sorry”
62. Max Peezay, ”Emergency”
63. Kent, ”Columbus”
64. Rihanna, ”Umbrella”
65. Dimmu Borgir, ”Blessings upon the throne of tyranny”
66. Teddy Bears feat Mad Cobra, ”Cobra style”
67. The Cool Kids, ”Black mags”
68. Kylie Minogue, ”Can’t get you out of my head”
69. Watain, ”Legions of the black light”
70. Justin Timberlake, ”Cry me a river”
71. Mystikal, ”Shake ya ass”
72. Wyclef Jean feat Mary J Blige, ”911”
73. Outkast, ”Hey ya”
74. LCD Soundsystem, ”Losing my edge”
75. White Stripes, ”Seven nation army”
76. Kite, ”Ways to dance”
77. The Faint, ”Agenda suicide”
78. Amy Winehouse, ”Back to black”
79. Jay-Z, ”The takeover”
80. Fattaru, ”100 släng”
81. Junior Boys, ”Teach me how to fight”
82. Hercules And Love Affair, ”Blind”
83. Marilyn Manson, ”Heart-shaped glasses (when the heart guides the hand)”
84. Mapei, ”Video vixens”
85. Annie, ”Chewing gum”
86. Snoop Dogg feat Pharrell, ”Drop it like it’s hot”
87. Stina Nordenstam, ”Parliament square”
88. Mary J Blige, ”Family affair”
89. The Hives, ”Hate to say I told you so”
90. Jennifer Lopez feat Ja Rule, ”I’m real” (Murder remix)
91. ARE Weapons, ”World”
92. Daniel Cirera, ”Motherfucker (Fake vegetarian ex-girlfriend)”
93. Dark Funeral, ”The arrival of Satan’s empire”
94. Pink, ”Who knew”
95. Collie Buddz, ”Come around”
96. The Tough Alliance, ”First class riot”
97. The Juan McLean, ”One day”
98. Strip Music, ”Headlights”
99. Trina feat Lil Wayne, ”Don’t trip”
100. Kent, ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)

87 av 100 låtar som Spotifyspellista, här.

Resultatet av omröstningen räknas ner på www.nollnolltalet.se från den 22 september 2009.


Krönika från dagens DN Kultur

Vinnarna i den episka Popagandatävlingen!

Många skriver manifest, färre förbinder sig till att följa dem. Än färre får ner något på papper – eller digitalduk – i deras anda. På stan-bloggen kan nu, troligtvis som första medium, presentera texter skrivna helt utifrån det reglemente som ställs upp i ett av de litterära manifest som varit i schvung den gångna veckan.

Härom dagen utlyste På stan-bloggen en skrivtävling. Skriv om vad du vill, men i enlighet med de tio punkter (”Vi vill skriva bloggar som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga ­läsekrets och som kommunicerar, berör, ­oroar, förströr och engagerar”, ”Bloggen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livs­historier”, ”Bloggen är en helt annan uttrycksform än självbiografin”, ”Den svenska bloggen bör inte gå att förväxla med ståuppkomik”, etc) som ställs upp i ”Manifest för ett nytt blogglitterärt decennium”, var förhållningsreglerna. 

Så här blev det.

VINNARE 1.
Det är hårt att vara man. Man promenerar på gatan, förbi slynorna med shortsen som knappt täcker underbyxorna, fokus på gatstenen framför och så nästa och nästa. En restaurang får bli flykten, första hundradelarna av panik och leende förvirrad personal, trycker till med handen mot tyget på överarmen, äcklas av känslan, hinner in på en toalett som sett och sett och vatten. Försöker att gömma sig i ena hörnet, det där lampan inte lyser lika starkt med tankar som sakta börjar hitta lugn igen och säger något om att det här kan bli något att skriva om, tanken växer och så kommer leendet och uppskattningarna, hur många kommentarer kan det här generera imorgon? En hederlig man som strosar runt i lugn och ro och som kastas ner i smutsigaste av smuts av 15-åringars dåliga omdöme som konsumenter, ja, det här kan bära, kan bli ett rekord. Ska nog visa dem. Trycker huvudet mot det smutsiga kaklet för att ytterligare förstärka, känner med händerna över framfickorna och iphonen finns där, redo att föreviga, detta renaste smutsens ögonblick som ännu en gång bevisar hårdheten, eller hur hårt det är att vara man, finns det någon skillnad. Är det blixten som kommer eller är det något annat? Snubblar ut sen, det ligger någon där, det äckliga tyget ännu värre. Kliver över, påminner om att inhandla ny handsprit för att ta bort spåren av, gud, vad kan det varit, Lindex? Det är hårt att vara man.
/Helena

VINNARE 2.
Tunnelseende

Stockholm har under sommaren legat i startgroparna för en förändring under jord. Citybanan som planeras bli klar 2017! Vore det inte hög tid att modernisera tunnelbanan också när man ändå är i farten. Är det rimligt att gamla konstverka sak styra miljöera i tunnelanan till den grad att det sätter stopp för säkerheten? Ska räddningstjänsten backa för konstnärens integritet? Jag slår ett slag för ett uttjatat ord, design, men inte i den menning att man ska snyga till något på slutet. Nej, nu pratar vi hardcore-industridesign. Stockholm ska tydligen bli världens mest tillgängliga huvudstad och detta ska ske 2010! Men hur går det när man inte får ändra på den konst som gjordes på 50-talet och framåt? Konst som skapades i en tid före terrordåd, en tid då det där med säkerhet inte var så noga. Jag tycker man ska göra om och göra rätt: en tunnelbana/citybana som är designad och tillgänglig för alla, där säkerhet sätts i fokus, men med en naturlig plats för konsten, men som också tål samhällsförändringar!
/Mandi

Vinnarna har belönats med biljetter till Popagandafestivalen, som startar i dag, och är över redan i morgon, men som ni, vänner av den goda bloggen vet, lever det goda bloggberättandet för evigt.