Jag har haft en period med mycket jobb. Det blir lätt så på sommarn för oss frilansande, inhoppande slarvare längst ner i hierarkin – man jobbar när man får, när andra sitter på farstutrappen till sin trevliga sommarstuga någonstans i … Smögen? Vi säger Smögen, det känns som stället man verkligen vill ha sommarstuga på. Vi andra jobbar, och så har det varit sedan jag fick mitt första sommarjobb som städare, sommaren mellan nian och gymnasiet, och så ser det ju ut att förbli.

Jag har tagit med mig någon jobbdator hem för typ tredje helgen i rad och stängt av alla kanaler mot omvärlden och sitter och grejar och grejar och grejar med mina jobb. Så tänker jag ”nä, om man skulle ha lite paus nu? Om man skulle få ta och titta på en liten film kanske? Så kan jag göra resten i morgon.”

Jag är väldigt trött, och fast jag försöker tänka på amerikanerna som har tre jobb samtidigt för att klara avbetalningarna och ändå skulle säga att de ”lever drömmen” kan jag inte låta bli att tycka väldigt synd om mig själv, synd så synd. Och då dyker tanken upp: Nu skulle jag helst av allt vilja se den första ”Sagan om ringen”-filmen. Jag vet inte varifrån den kommer, men jag bara måste få se den, speciellt inledningen när hoberna bor i små grotthus i marken och ställer till med dryckesgille i det gröna.

Jag vet inte varför, jag har aldrig varit intresserad av fantasy. Tvärtom, jag har alltid trott att jag är för realistisk som person, att jag vill ha hög igenkänningsfaktor, realism och komplext persongalleri, inte hisnande äventyr med drakar. Jag har alltid föredragit någon som sitter på Manhattan och beklagar sig för en terapeut före en enbent sjökapten som hittar en kappsäck full med gull på havets botten. Inte för att passion för de här underhållningsgenrerna egentligen är någon ­motsättning, det har bara alltid fallit sig så för mig.

Men när jag sitter och hukar som en vampyr över datorskärmen och fingrarna slinter på tangenterna av kaffekallsvett, när det verkligen är mest avslappning per minut som efterfrågas, kniven mot strupen, nu ska här softas i två timmar, då är tydligen ”Sagan om ringen” svaret på mina cravings.

Och viss logik kan det tyckas ligga i att fantasy skulle vara högsta nivån av eskapism. En figur som säger ”speak, or the evil will hunt you!”, iklädd harnesk. Längre ifrån Sätra kan man inte komma.

Eller så är det bara för att jag har hamnat i en ­femårings sinnestillstånd och vill se en film som jag redan har sett, som bygger på en bok som pappa läste för mig när jag var liten. Jag kan nog de flesta vändningarna i ”Sagan om ringen” utantill (det är ju praktiskt om man slumrar till också). När filmen är slut kanske jag ska som final ska plocka fram ”Hur gick det sen?” av Tove Jansson. Problemet är väl bara att det inte är lika kul att högläsa ”Vems lampa brann i mörkningen? Vad tror du att det hände sen?” och skrika ”Det är muminmammans hus! Mumin kom hem!”, till sig själv.