Min pappa dog i sommar. Min pappa dog. Knall och fall, jag hittade honom i hans lägenhet. Han låg så fridfullt på sängen. Vänsterhanden på magen. Ögonen slutna. Högerhanden under högra kinden. Grått hår på kudden. Teven stod på.

Det är något man aldrig förstår och aldrig kommer över. När ens förälder dör så händer något med en som inte följer någon karta, man har aldrig varit med om det så man vet inte hur man ska reagera. Jag sprang ut och in i min pappas lägenhet. Jag sprang ut i loftgången och sen tillbaka in i lägenheten, som om jag inte trodde att han skulle ligga där nästa gång. Men det gjorde han och när jag såg honom igen där på sängen så skrek jag rakt ut och det lät inte som något jag tidigare hade hört.

Den första man ringer är inte den som man borde ringa först. Jag ringde den som jag senast pratat med. Sen ringde jag mitt ex som jag inte har pratat med på ett år. Sen stängde jag av pappas teve och ringde min mamma.

I sommar har jag gjort saker som jag inte trodde att människor gjorde när de förlorat en nära anhörig. Jag har målat om hela vardagsrummet ute i sommarstugan. Jag har köpt blommor för en förmögenhet och grävt upp hela trädgården, sen tog jag ut fem tusen spänn och gick in i en antikaffär i Kil och brände alltihop på lampor och krukor och ringar och gamla mattor och möblerade om hela huset.

Jag fick en otrolig energi. Jag ville aldrig sova. Jag var vaken hela nätterna och rökte och drack vin och klappade hästar. Jag botade min hästskräck en gång för alla när jag en kväll gick in i hingsthagen och satte mig mitt i hagen på några gamla björkar. Jag bara satt där. Sex unghingstar med nyfikna mular, och jag som alltid har varit så livrädd för hästar. Inte nu längre.

Vi eldade. Ut med all skit som vi aldrig kommer att använda, på med diesel i en gammal betongtrumma och så på med tändstickan. Fan vad det brann. Vi slog sönder en ful grill som någon byggt i trädgården av armeringsjärn och sten, vi använde den aldrig så när pappa hade dött så hämtade jag släggan. Nu finns det inte ett spår kvar av grillen. Inte av släggan heller.

Jag ställde till med stor födelsedagsfest. Jag sminkade mig och kokade knäckfyllning till tårtor och satte Paul på att göra bål, jag sprang omkring hela kvällen i svart tyllklänning och var trevlig mot alla utan att grina en enda gång. Jag var glad och naken i skogen.

Vännerna kom i konvojer ut till Nydalen, jag behövde aldrig vara ensam. Jag var aldrig ensam.

Sen kom begravningen.

Sen kom hösten.

Jag har alltid varit så livrädd för att förlora min pappa. Han har alltid haft så lätt för att försvinna, jag har alltid känt att han snart kommer att försvinna.

Jag har alltid varit så livrädd för mörker och för att pappa ska dö och för att sitta ensam ute på Nydalen i mörkret när hösten kommer. Inte nu längre.