Till alla Lars Kepler-ätare som tror att deckare är något man vispar ihop med vänsterhanden för att tjäna snabba kontanter, till er vill jag bara säga: varsågod, sätt i gång själva om det nu är så löjligt lätt.

Jag har försökt. Flera gånger faktiskt. Det är i och för sig några år sen, men deckare är nog det svåraste jag försökt mig på.

Man är bra på olika saker här i livet.

Ge mig ett moltigande middagsbord där det klirrar ödsligt från besticken och absolut ingenting händer – där har jag svart bälte. Ett sånt middagsbord fixar jag med ena handen bakom ryggen, och jag gör det bättre än många andra.

Men om jag ska försöka skildra ett abrupt och våldsamt händelseförlopp, exempelvis hur ett nationell insatsstyrka dundrar in genom altandörrarna och tvingar ner någon på ekparketten – det blir pajigare än pajigast, och lökigare än Holland om våren. Inte ens mina katter skulle tro på det.

Till alla som tror att man kan skriva en bok med något slags skevt förakt, liksom stiga ner i skiten och skriva i en genre som man tycker är apdum, men okej då, vi får väl nedlåta oss för att tjäna snabba kontanter, till er vill jag bara säga: varsågod, sätt i gång och försök själva.

Att skriva i förakt fungerar möjligen på planeringsstadiet. Men att skriva en bok tar faktiskt sin lilla tid. Också om man heter Lars Kepler. Det är upp på måndag och komma på någonting. Upp tisdag och komma på någonting. Och onsdag, torsdag och fredag. Vecka ut och vecka in.

Förr eller senare äter sig inlevelsen in. Förr eller senare börjar du bry dig om dina romangestalter. Det är ohjälpligt. Förr eller senare lägger sig ditt hånleende till vila och det blir på riktigt.

Om det inte händer, då blir det heller ingen bok. Då vilar en död hand över gestaltningen, och arbetet stannar upp. En bok utan inlevelse är som en dressin med en död förare.

Att det finns lekmän som tror att man kan skriva i förakt, cynism och dollarhunger är kanske inte förvånande, eftersom romanskrivande är en säregen hantering, och man kanske inte förstår vare sig det slitsamma eller det magiska förrän man har varit där själv.

Men att det finns författare som tror att man kan skriva i förakt, cynism och dollarhunger, vilket somliga debattinlägg vittnar om, gör mig betänksam. Hur funkar ni?

Återstår gnölet om det svinaktiga förlaget som hajpar upp en bok medelst pseudonymer.

Såväl Kepler som deras förläggare bedyrar att initiativet till att skriva under pseudonym kom från författarna själva.

Själv har jag ofta dagdrömt om att skriva under pseudonym. Jag tror att alla författare drömmer om att någon gång kunna börja från noll. Att få vara ett oskrivet blad i läsarnas ögon, och göra sig fri från alla föreställningar och förutfattade meningar om ens författarskap som kletar sig fast längs vägen.

Författarna bakom Kepler har gett sin förklaring. Man kan välja att inte lyssna på den, och fnysa att motivet bara kan vara dollarhunger. Men det kanske säger mer om en själv.

När förlaget märkte att vinden började blåsa åt ett visst håll, och intresset kring Kepler började röra på sig, då tror jag att de var snabba att utnyttja det, och lägga kursen efter vindriktningen. Det är inte särskilt svinaktigt. Det är vad ett förlag ska göra, och de gör det också. Hela tiden. Vare sig de heter Bonniers, Leopard, Atlas eller Pirat. Allt annat är idioti och inkompetens.