Femton år av telefån

Datornördar och lajvare kan för all del vara påfrestande men det finns en grupp människor som slår dem: folk som är besatta av mobiltelefoner.

De senaste 15 åren har mobiltelefoner och tester av nya sådana varit ett evigt tema i kvällstidningar och prylbögmagasin. På 90-talet var det nya plastmodeller från Nokia och Ericsson som granskades, nu är det Iphoneuppdateringar som följs och bevakas ungefär som om det var ett kungabröllop. Det som är konstant är människorna som slaviskt följer de här sakerna. De är fortfarande lika corny. Samma svettiga grabbar med lika högt uppdragna jeans och likadana tubsockor.

Verklighetens kids, som skriker i munnen på varann i Flashbacks diskussionsforumdel ”Tele- och radiokommunikation” om vilka nya lurar som är häftigast och värda att bränna månadens sms-lån på, har också flera motsvarigheter i film- och tv-världen. Ett par av de mer minnesvärda är mopedtonåringarna i ”Fucking Åmål” som jämför Nokias, och inte minst mobildårarnas portalfigur – rollfiguren Darren Lamb i Extras. För att riktigt visa vilken loser Darren är låter Ricky Gervais honom parallellt med agentjobbet arbeta deltid på mobilkedjan Carphone Warehouse, där han demonstrerar festliga ringsignaler dagar i ända. Lägre än så är det svårt att sjunka som människa.

Nästa gång ni ser någon twittra eller facebooka en fråga om vilken ny fräsch telefon som bör köpas, framkalla då bilden av Darren Lamb i ert huvud. Och deleta sedan raskt personen ur ert flöde.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Såklart, ändrat nu.

Darren Lamb är en karaktär i Extras, inte i The Office.

Äntligen! Jag har hög inkomst men ”trots” bara relativt enkla mobiler (tänk SE:s enklare ”företagsmodeller”) och absolut ingen Apple-lur (trots att alla mina tre laptops är Mac:ar och min första iPod var 2G-versionen och jag sedan dess varit dem trogna). Anledningen är enkel: jag kan inte ”uttrycka min personlighet” (som det brukar heta) med en telefon. Det går längre än så: jag vill inte att folk ska tro att jag bryr mig om min telefon. Halar man upp den ”freshaste” luren i t-banan skulle i alla fall jag känna mig som en idiot ”han sparade i tre månader för att kunna köpa den där telefonen”. Lever man så lever man ett ganska innehållslöst liv. En telefon är en telefon (gäller fö även skor, handväskor, sängar, U2- och Madonnaspelningar och många andra konstiga saker folk lägger massor av pengar på). Den kommer aldrig berika dig som person. Lägg pengarna på teater, intressanta resor (och nej, varken Thailand, Berlin eller Barcelona är särskilt intressanta resmål) och andra upplevelser istället.