Varje morgon tar jag tunnelbanan mellan Sätra och Östermalmstorg. Och varje eftermiddag tar jag tunnelbanan hem till Sätra igen. Resan tar 23 minuter ena vägen.

Vid Sätras tunnelbaneuppgång finns restaurang Redline disco och bar. På helgerna har de öppet till tre, på fredagarna har de nattklubb med afrikanskt tema och på lördagarna har de polskt tema. På vardagskvällarna hänger mest de lokala alkisarna där, då har de dansbandstema.  

När jag går på tunnelbanan är jag kanske den enda etniskt svenska i vagnen.

Vissa sitter med radband, andra med små böcker med arabiska bokstäver. Någon sitter med Financial times, en annan läser körkortsteori. Och föräldrarna bär ibland på minnen av något riktigt jävligt, det ser man nästan på dem. De vill inte att deras barn ska glömma språket men ungarna svarar på svenska när de blir tilltalade. De är redan någon annan stans, de är från Bredäng och inte från mellanöstern eller balkan.   

Tonåringarna sitter i grupp och sjunger Michael Jackson och är rappa i käftarna. En dag sa en av dem till en annan att ”Din syrra, är det hon som bor på Pressbyrån eller?” och alla skrattade. Det var någon slags diss, jag förstår inte riktigt vad den innebär.

Efter Bredäng kommer Mälarhöjden, den rika oasen bland miljonprogrammen. Efter Axelsberg börjar de mysiga Södermänniskorna kliva på. Unga familjer med sportiga barnvagnar som bara har ett hjul fram. Jag undrar varför, brukar de sticka ut och jogga i skogen med vagnen eller varför köper man ett terrängfordon till barnvagn? De skulle kanske vilja bo på Kungsholmen men har tagit det förnuftiga beslutet att flytta till Örnsberg eller det nybyggda området i Liljeholmen för att inte rasera sin ekonomi. Någon kanske har gummistövlar fast det är sol ute.

När jag går av vid Östermalmstorg hänger tonåringarna från skolorna på Östermalm i klasar på perrongen. De har tröjor med sina skolors namn tryckta stort på ryggen, de vill skylta. Kanske har de en modeblogg tänker jag. Tjejerna har tunna, vita, rufsiga hårstrån med hårsprej i, och jag tänker på Marilyn Monroe i Joyce Carol Oates Blond och på mormors julgran när jag var liten. Den hade elektriska ljus med vitt ludd runt, ”prinsesshår”, hette luddet. Prinsesshår.  

Om man råkar sätta sig mittemot en person som åker med en hela vägen från Sätra, Bredäng, Vårberg eller Skärholmen till Östermalmstorg eller Karlaplan, inbillar jag mig att vi sluter en hemlig liten pakt tillsammans. De sociala resenärernas pakt.

Ibland tänker jag att det är en bra resa att göra två gånger om dagen, för man blir inte trångsynt och inskränkt så länge urbana Sveriges alla sociala skikt passerar revy för ens ögon varje morgon.

Ibland lyssnar jag på LL Cool J:s låt ”I need love” och då kommer alla passagerarna i ett nytt, filmiskt ljus. Deras ögon blir blanka och ensamma där de sitter och anstränger sig för att inte möta någon annans blick. Och så tänker jag sentimentala, känsloknarkande tankar som: ”De här människorna förstår inte hur mycket de har gemensamt, alla behöver ju kärlek.”