Varje morgon tar jag tunnelbanan mellan Sätra och Östermalmstorg. Och varje eftermiddag tar jag tunnelbanan hem till Sätra igen. Resan tar 23 minuter ena vägen.
Vid Sätras tunnelbaneuppgång finns restaurang Redline disco och bar. På helgerna har de öppet till tre, på fredagarna har de nattklubb med afrikanskt tema och på lördagarna har de polskt tema. På vardagskvällarna hänger mest de lokala alkisarna där, då har de dansbandstema.
När jag går på tunnelbanan är jag kanske den enda etniskt svenska i vagnen.
Vissa sitter med radband, andra med små böcker med arabiska bokstäver. Någon sitter med Financial times, en annan läser körkortsteori. Och föräldrarna bär ibland på minnen av något riktigt jävligt, det ser man nästan på dem. De vill inte att deras barn ska glömma språket men ungarna svarar på svenska när de blir tilltalade. De är redan någon annan stans, de är från Bredäng och inte från mellanöstern eller balkan.
Tonåringarna sitter i grupp och sjunger Michael Jackson och är rappa i käftarna. En dag sa en av dem till en annan att ”Din syrra, är det hon som bor på Pressbyrån eller?” och alla skrattade. Det var någon slags diss, jag förstår inte riktigt vad den innebär.
Efter Bredäng kommer Mälarhöjden, den rika oasen bland miljonprogrammen. Efter Axelsberg börjar de mysiga Södermänniskorna kliva på. Unga familjer med sportiga barnvagnar som bara har ett hjul fram. Jag undrar varför, brukar de sticka ut och jogga i skogen med vagnen eller varför köper man ett terrängfordon till barnvagn? De skulle kanske vilja bo på Kungsholmen men har tagit det förnuftiga beslutet att flytta till Örnsberg eller det nybyggda området i Liljeholmen för att inte rasera sin ekonomi. Någon kanske har gummistövlar fast det är sol ute.
När jag går av vid Östermalmstorg hänger tonåringarna från skolorna på Östermalm i klasar på perrongen. De har tröjor med sina skolors namn tryckta stort på ryggen, de vill skylta. Kanske har de en modeblogg tänker jag. Tjejerna har tunna, vita, rufsiga hårstrån med hårsprej i, och jag tänker på Marilyn Monroe i Joyce Carol Oates Blond och på mormors julgran när jag var liten. Den hade elektriska ljus med vitt ludd runt, ”prinsesshår”, hette luddet. Prinsesshår.
Om man råkar sätta sig mittemot en person som åker med en hela vägen från Sätra, Bredäng, Vårberg eller Skärholmen till Östermalmstorg eller Karlaplan, inbillar jag mig att vi sluter en hemlig liten pakt tillsammans. De sociala resenärernas pakt.
Ibland tänker jag att det är en bra resa att göra två gånger om dagen, för man blir inte trångsynt och inskränkt så länge urbana Sveriges alla sociala skikt passerar revy för ens ögon varje morgon.
Ibland lyssnar jag på LL Cool J:s låt ”I need love” och då kommer alla passagerarna i ett nytt, filmiskt ljus. Deras ögon blir blanka och ensamma där de sitter och anstränger sig för att inte möta någon annans blick. Och så tänker jag sentimentala, känsloknarkande tankar som: ”De här människorna förstår inte hur mycket de har gemensamt, alla behöver ju kärlek.”



Jag bodde själv i Sätra under många år känner igen flödet av subgrupper som skiftar från station till station. Med undantaget då att jag aldrig fick känslan att jag var den ”enda etniskt svenska i vagnen” när jag åkte från Sätra. Rent krasst är det så att de sista svennarna går av (och första kliver på) i just Sätra, medelsvenssons sista bastion på röda linjen mot Norsborg. Nåväl. Jag gillar röda linjen. Om folk bara slutar vara så livrädda för folk med mörkt hår inser man snart att det är jävligt trevligt på nr 13.
13, 12:17, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
Oskar, just din nervösa reaktion på uttrycket ”etniskt svenska” är förmodligen anledningen till att det används i texten. För att liksom sätta igång tankebanan. Alla barnfamiljer i Örnsberg har säkert inte trehjulsbarnvagnar heller.
Simon, (Webbsida) 12:09, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
älskar den här sätra-sviten!
lj, 11:37, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
Det är en stor skillnad mellan röda mot Norsborg och röda mot Fruängen.
Storken, 11:35, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
Men? Det stämmer ju inte. Hon är ju inte den enda svenska på tunnelbanan på morgonen, och det var ju där hennes betraktelser började. Och vad betyder då etniskt svensk – är det motsatsen till nysvensk?
Eller kanske motsatsen till svartskalle, egentligen?
Oskar, 11:18, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
Oskar, vad är ditt problem? Skriv en bättre text själv och publicera den på lämplig sida istället för att skriva dryga kommentarer. Märta, jag gillar din text. Fina insikter/tankar.
jakob, 10:50, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
”Etnisk svensk” kan väl visst vara ett relevant begrepp. Även om det inte finns några vattentäta gränser kring det, så är det viktigt att man får bruka det om man ska sätta fingret på segregation och sociala klyftor kopplade till ursprung. Jag tycker det var en fin krönika, ärligt skriven med hjärta. Det är stora komplexa frågor, men ibland är det bra med en lättsam text om någons intryck och vardagliga känsla kring fenomenet.
s., 10:37, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
Men det här inlägget luktar ju jätteilla ju på massor av sätt. Som ett kylskåp som har lämnats full av gammal mat en hel sommar, man vet inte ens var man ska börja plocka i det. Men i alla fall: När jag går på tunnelbanan är jag kanske den enda etniskt svenska i vagnen. Alltså. Så är det väl inte alls på morgonen på röda linjen in mot stan, när tunnelbanan är full. Det stämmer ju inte. Och etniskt svenska? Skrev du precis det på riktigt, vad betyder det för dig? Skjut mig i huvudet det gör ju ont att läsa sån här skit. Min lilla mamma, som ju faktiskt både bor och arbetar på röda linjen och därmed inte ens tar tunnelbanan in på morgonen – det hon skulle säga till mig om det du skriver, vet du – det är ju en helt annan LL Cool J låt.
Oskar, 10:21, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
Hej Märta, glasullen man sätter på julgransljusen kallar vi för ”Änglahår”.Det kör vi fortfarande med- varje jul! Hälsningar //Dagge Sätrabo sedan 1965
Dagge, 08:13, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl