Det här är en film jag vill se. ”Lo Lifes – the story of an American dream” berättar historien om gatugänget Lo Lifes, som lekte high fashion-rövare i New York under tidigt nittiotal.
Jag kommer ihåg att jag sög i mig ett långt reportage om Lo Lifes i den amerikanska hiphoptidningen The Source för en herrans massa år sedan. Det var rafflande läsning, mest på grund av historierna om gängets totala respektlöshet. De hade nämligen bestämt sig för att Polo Ralph Lauren inte längre skulle vara ett märke för välbeställd amerikansk medelklass, utan ett märke för dem själva – fattiga ungdomar utan några som helst framtidsutsikter – i stället.
Gängmedlemmarna tog sig an maktövertagandet med stor företagsamhet; de gick helt sonika in på New Yorks finaste varuhus och snodde varenda Poloplagg de kom över. Snatteriet var fullständigt hänsynslöst: i The Source-artikeln berättas om hur gängmedlemmarna helt enkelt grabbade tag i hela hjulförsedda klädställ och rullade ut dem på trottoaren. Butikspersonalen gjorde så klart inget motstånd.
Ryktet om Lo Lifes spred sig och snart var Polo Ralph Lauren det hetaste, mest omsusade klädesmärket på gatan, utan att företaget hade behövt spendera en krona på marknadsföring (det hade de nog inte velat göra ändå). Lo Lifes-medlemmarna gick kittade i Polo från topp till tå, bokstavligt talat, och på fängelser som Rikers Island fick de interner som klarade av att behålla sina Ralph Lauren-kläder på, utan att få dem stulna, stor respekt.
”Jag har snott kläder av dig för fem miljoner dollar, Ralph”, ropar en ung entreprenör rakt in i kameran i den några år gamla filmtrailern ovan. Tyvärr verkar det inte ha spelat någon roll. Sedan nittiotalets andra hälft har Ralphs popularitet dalat i hiphopkretsar, trots Lo Lifes enträgna jobb. Det är synd.
Inte för att Påstan-bloggen på något sätt uppmuntrar till snatteri, men det hade onekligen varit en syn att få se ungdomsgängen i Stockholm glida ut från Åhléns City eller NK med ställ med märkeskläder rasslandes över asfalten, i någon slags Reclaim Ralph-kampanj. Inget ont om Adam the Bomb eller Nike-vindjackor, men den här stan hade inte mått dåligt av ett mer varierat gatumodeutbud.
Klassiska Stress Magazine hade ett fett rep i mitten av 90 talet, som jag gick tillbaka till när jag skrev om Lo-life:sen för nåra år sen… Fast jag skulle inte säga att det intresset har dalat, det har snarare varit en renässans under de senaste åren i alla fall i Street Wear-världen och alltså i den ”hippa” hiphopvärlden, jag menar om man kollar på preppster Street Wear av i dag så går i princip allt att leda tillbaka till just Ralph Laurent. Säger jag som sitter här och skriver i en R-Lo skjorta—
Decida, (Webbsida) 22:31, 28 augusti 2009. Anmäl Anmäl
F: Nej, inte den artikeln jag tänker på.
Calle Fleur, 22:14, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
Ja, det väl Gidappa! som körde ett fantastiskt reportage om Thirstin Howl III för en massa år sen… Inte Source
F, 19:39, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
”My mother taught me what she knew best. And this is what she knew. She knew how to keep it funky on the street.” Så bra. Måste ha den filmen nu.
F Strage, (Webbsida) 14:40, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
Alla bör ju lyssna på Thirstin Howl och de andra rappande medlemmarna i Lo Lifes! Riktigt feta låtar ibland…
AK, 14:35, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl
som brittiska 80-tals-hools på bortamatch. hipp som happ så var hela läktarn draperad i italienska designerkläder. att klä sig över sin budget är väl något samhällets mer ”asociala” element alltid har sysslat med.
babbo, 13:48, 27 augusti 2009. Anmäl Anmäl