På måndag spelar Busta Rhymes ännu en gång i Stockholm. Med anledning av det, tror jag, fick jag häromdagen en mailenkät där en av frågorna löd ”vad är det första du tänker på när du hör talas om Busta Rhymes?”. Och helt ärligt är det första jag tänker att han sedan ganska länge har kallats ”the gay rapper” – den mytomspunne rappare som enligt envisa källor lever en hel karriär långt inne i garderoben.

Författaren och förre MTV-bossen Terrance Dean gav våren 2008 ut boken ”Hiding in hiphop”. I den porträtteras en rad personer som av bland annat kommersiella skäl döljer sin läggning och en av dem är hardcorerapparen ”Gus”. Vem som egentligen var denne Gus blev genast en fråga för diskussion på internet och konsensus landade ganska snart på Busta.

Indicierna är starka: han slog igenom med färgglada kläder, långa flätor och extrovert festprisseimage. Hans ex Joanne Wood dumpade honom för en annan kvinna, vilket förstås skulle kunna innebära att förhållandet var en cover-up till att börja med. När snacket om ”gay rapper” tilltog rakade Busta av sig flätorna och börja häva i sig anabola steroider – typiskt avledande manöver. Få andra rappare har dessutom lika trogna weedcarriers som Spliff Star, vilket förstås får vissa att undra vad de egentligen sysslar med på turnéerna.

Och när han var i Sverige och hamnade i knarktrubbel senast tackade han (enligt anekdotisk hörsägen via redaktör Björklund) först glatt ja till att medverka i det svenska tv-programmet ”Debatt”, tills han insåg att det var ett debattprogram och inte, som det lät i hans öron, en helt annan sorts program (”do you want to be in the butt?”).

Egentligen är förstås hela diskussionen bisarr: läggningen borde såklart inte spela någon roll, och dessutom är det absurt att tro att Busta Rhymes skulle vara den enda kända rapparen som är gay. Rent statistiskt bör det finnas väldigt många fler. Men att han ändå, ensam, pekas ut som det unika svarta fåret ”the gay rapper” säger ändå en del om den syn på sex som fortfarande finns på många håll inom genren.

Jag har varit på charter. En vecka på en strand på Skiathos (ja, titta!). Det var underbart. Jag kom tillbaka till välkomnanden som ”du ser smutsig ut”, ”nä, inte smutsig, men bronzepuder” och ”och som att du har blonderat dig”.

Jag skulle ha stannat på stranden. Också för att man där, om man för att skydda sig från vansinnesambienten som pumpades ut över solstolarna, kickade in radio i hörlurar, fick höra den här låten någon gång om dagen (en upplevelse som också var en erinran om livet på landet innan internet – när tur med radio var enda sättet att få höra låtar man blev besatt av):

Tinchy Stryder, vilket geni! Hur, HUR, kan den inte vara en hit här? Vad hände med den så stolta svenska popsjälvkänslan (Abba, bara här kunde Cheiron uppstå, vi var de första att ”upptäcka” Lady Gaga, osv)?