Benkes krönika: ”Jag bryr mig bara om huruvida det är BRA”

Skrivet av Bengt Ohlsson 07:00, 3 september 2009 i kategori Krönikor

På ipoden och iphonen och i itunesbiblioteket finns det olika sätt att sortera musiken. Man kan sortera efter spår och efter artist. Det finns också en rubrik som jag aldrig brukar befatta mig med: ”genre”. Jag vill inte veta hur någon annan klåpare etiketterar min favoritmusik. När jag laddar ner någon ny bekantskap, exempelvis The Dictators, struntar jag i om det är ”pop”, ”rock”, eller ”alternative”. Jag bryr mig bara om huruvida det är BRA.

Jajamen. En sån fri ande är JAG.

Men häromdagen bläddrade jag i iphonens musikbibliotek mest för att fördriva tiden, och jag gick in under ”genre” för att kolla vilken genre som mina lagligen nedladdade låtar och album hade sorterats under, och jag hade hånleendet redo när jag kollade vad som fanns under ”R&B/Soul”: Amii Stewart. Mary J Blige. Shalamar.

Ja, jo. Svårt att invända mot det. Jag bläddrade vidare. Ny genre. ”Alternative”: Larkin Grimm. Our Lady Peace. Och, hm, Bruce Springsteen.

Nej, det blev ingen riktig stuns på mitt hånleende. Jag kunde se logiken. Jag blev dessutom spontant sugen att lyssna på just ”Alternative”-listan. Man kanske inte är en fullt lika fri ande som man vill tro. Man kanske inte ens är så desperat angelägen om att vara det längre.

Jämt när någon frågar vilken sorts musik jag gillar brukar jag muttrar samma sak:

– Jag gillar ALLT.

Och visst. Skumma ­igenom mitt mp3-valv och du hittar allt från ”Frösöblomster” till fransk hiphop.

Men man kan också besvara frågan på ett annat sätt, om man nu inte är så angelägen om att slingra sig och lämna allting öppet. Under ”spelningar” i itunes-biblioteket står svart på vitt vilka låtar jag spelat flest gånger. Det blir det en topp 5 bestående av Bob Dylans ”Step it up and go”, Springsteens ”All I’m thinking about”, Siouxsies ”One mile below”, K.D Langs ”Jericho” samt Bobby Vintons ”Take good care of my baby”.

Den här topplistan ger en ganska bra vägledning för den som är intresserad.

När man är ung vill man hålla allting öppet. Vi har lägenheten full med tonåringar, och ”jag får se” är det ojämförligast vanligaste svaret. Och om man i ren frustration ändå bestämmer grejor, och bokar biljetter till någonting, då blir de svårt kränkta. När man är gammal blir det tvärtom. Ingenting ska lämnas öppet. Om man ringer en pensionär och frågar om de kan ses klockan tjugo i i stället för halv blir de panikslagna.

Att hålla allting öppet är fint och bra på många sätt. Men det är också lite halt.

Frågan om en litteratur­kanon väckte upprörda känslor för några år sen. Och det är liknande mekanismer där. Någon som just dykt upp i Sverige och nyfiket undrar, vad gillar ni att läsa i det här landet? Och reaktionen: spända läppar, misstänksam glimt i ögonen.

– Vadå gillar? Det beror väl på? Klass och kön, genus och anus, karius och baktus?

– Ja, jo. Men du kanske kan säga NÅNTING?

Den nyanlände går fram till vår bokhylla för att titta. Men vi ställer oss i vägen och blockerar. För vi vill ju inte anklagas för att dyvla på någon annan våra saggiga gamla böcker. Det beror ju på! Vem man är! Vad man är på för humör?

Det är lite sorgligt. Någon står där och frågar vad man gillar för musik, eller vad man har för böcker i hyllan. Men vad han eller hon egentligen frågar är: vem är du?

Man kan backa från frågan, man kan slingra sig och säga att den är alldeles för komplicerad och intrikat. Eller också kan man faktiskt försöka svara.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Jag förstår vad du menar, fast inte hur du tänker, eller tvärtom.

Jag brukar också svara svävande på frågan om musiksmak, åtminstone om jag känner att den inte kommer att överensstämma något så när med den som ställer frågan. Anledningen till det är enkel, det är dels allt mer meningslöst med att nämna genrer och det är dels svårt att ge en bild utifrån gruppnamn när man är helt insnöad på musik dagarna i ända med nya släpp, mixar, remixar, remixar av remixarna, remakes, mashups via bloggar på hypem, blip.fm, last.fm, youtube, spotify osv. Jag brukar därför också faktiskt nöja mig med att säga att jag lyssnar på allt som är bra. Men det är sant att man borde försöka säga nånting, och jag ska försöka memorera det i fortsättningen… ”Okej, jag lyssnar på Telepathe, Lusine, Shawn Lee’s Ping Pong Orchestra och Modeselektors remixar av Björk, gillar du inte det så kan du dra.”

Skälet till att man inte vill berätta vem man är, är att man inte gillar svaret.

Att säga vad man gillar kan väl vara trevligt, i alla fall om man är hyfsat hängiven sina skivor. Då kan de ju säga nåt. Men det värsta är att sådana diskussioner ofta har en massa utestängande dissningar i släptåg – dissningarna tar dessutom gärna över. Och att presentera sig själv genom att säga vad man INTE är – huvva, jag är sååå trött på det.

Hejsan. Kan definitivt relatera. Så här löste jag det: http://www.macosxhints.com/article.php?story=20080 909142500257 Du som går under epitetet cfa: Stick och brinn. Benke är grym. Och då bör det även tilläggas att undertecknad är en så kallad åttiotalist.

Varför jobbar det gubbar på DN På stan? Är inte detta en bilaga/sajt avsedd för den lite yngre skaran av läsare?

Benke, du borde börja stjärnmarkera spåren i ditt iTunesbibliotek… Skapa en smart spellista där villkoret är att musiken inte är betygssatt (dvs rating = 0 stjärnor) och lyssna igenom den och betygssätt när du orkar. Sedan kan du väl skriva en kommentar om musiken är lugn, punk, i dur osv så kan du i slutet ta fram alla upptempolåtar med högt betyg när du vill parta loss lite… Kolla även allmusic.com:s ”tones” vilket är 5-10-20 olika nyckelord musiken kan kategoriseras inom. Och för övrigt: du är en svårtartad gubbrockare!

Instämmer till fullo med bloggen och Bengt (han ser dessutom nästan exakt ut som min psykoanalytiker :) Vacker som en blomsteräng i midsommarnatten :P )Som vinylkännare är det ingen höjdare att dyka på klåpande frilansare när de tuggar sönder mästerverk som t.ex Neil Youngs ”Harvest” eller nåt av Siouxsie & The Banshees som recensenten aldrig tog sig tid att begripa i en halvfärdig recension.

Det allra roligaste är i alla fall att det efter krönikan står ”Kategoriserat som: Krönikor”. Visserligen inte ordet ”Genre”, men i alla fall….

Det roliga i den här krönikan är att jag fick svart på vitt vad jag hela tiden anat: Bengan har en otroligt beige musiksmak. Om det också är svaret på vem han är vet jag inte. Människor brukar ju vara intressantare än sin musiksmak.

Senare inlägg Tidigare inlägg