Det är en av sommarens sista dagar, solen skiner fast biter inte riktigt. Vi går på Gröna Lund. Man måste åka till Gröna Lund i augusti, när grönskan är som tyngst och sommaren är som mest glad-ledsen. För Grönan är ett glad-ledset ställe.

Jag har inte varit där sedan jag var liten. Ibland glömmer jag nästan bort att det fanns en barndom i Stockholm också, det har kommit så många andra minnen och lagt sig över de tidiga, som en hög med spelkort där man lägger kort på kort och glömmer bort vilket som låg underst. Men nu minns jag hur det var. Lukterna, popcorn blandat med sockervadd och ståndens ”menyer”, bestående av en stor sockervadd med cola till. Socker med socker, vilken perfekt lunch!

När vi var små brukade­ jag, min syster och vår kompis Isabelle, ställa oss i Gamla stan på somrarna och sjunga, och spara ihop pengar till Gröna Lund. Vi var ganska förvildade, fräcka små rackarungar som snuvade arbetslösa symfonimusiker från kollapsade ­Sovjetunionen på deras inkomst med ”Uti vår hage”.
 
Turister älskade oss, eller jag minns det som att de gjorde det. När vi hade fyra hundra var tog vi våra småmynt i en påse och klev på Djurgårdsfärjan. Belåtna hällde vi ut allt framför kvinnan i biljettkuren som fick räkna och räkna innan vi kunde få våra åkband. Sedan åkte vi, tills benen föll av.

Det var förtrollat på Gröna Lund, även om man fattade att det inte var på riktigt. De små trähusen i bayersk stil var som i en Disneyfilm. Men jag tänkte att kanske, kanske bodde någon där i alla fall, mitt emot dansbanan, och verklighet och fantasi flöt ihop. Tänk om det här verkligen var en stad, en konstig stad där det fanns ett spökhus och en tunnelbana som åkte i girlander runt, runt och man var tvungen att åka den för att komma hem. Och den var jättefarlig men vi var tvungna att ändå, och vi kunde dö, kom nu så åker vi! Vi måste! Och radiostyrda bilarna är våra egna bilar då, säger vi, och nu är vi tjuvar som måste fly snabbt i våra bilar!

När vi är där i år är det vuxnas Grönan vi besöker, femkamp med jobbet och underhållning på Tyrol. Vi går mellan stånden och försöker vinna ett stort gose­djur. Firmafestarna fyllnar till. En karl slår en kvinna på baken, hon skrattar högt. Och tonåringarna som sommarjobbar skriker i kapp för att locka oss till just deras chokladhjul. Jag undrar om de går på provision för vissa tar i som om deras liv hängde på det. Och man ser skavankerna nu, att Grönan är slitet.

Barn och vuxnas världar, var och en förtrollad på sitt sätt, smälter ihop. Och i ett hörn sitter en ensam man med en öl, under ett litet tak i någon slags pergola klädd med murgröna med blanka vaxiga blad. Jag undrar vad han gör här, ensam. Har han gått hit ensam eller är han bara en dålig femkampsförlorare? Och jag vet inte om den perfekta murgrönan är av plast eller om det bara är augusti som gör en sista kraftansträngning. Antagligen är den av plast, men kanske, kanske är den på riktigt.