En sak som jag gärna ägnade mig åt i tjugoårsåldern var att försjunka i kaféslamret eller krogstimmet och betrakta ett medelålders par vid något grannbord och göra mig sorgesamma funderingar över hur TYSTA de satt och hur KONTAKTLÖST det var mellan dem. Jag sneglade på dem och ömmade lite för deras erbarmliga skitliv. Titta bara. Så de har kämpat för att få det bra. Deras tjusiga kläder, deras dyra vin, deras putsade bestick.
 
Jag noterade hur de satt och sågade i sina menyer och gluttade längtansfullt mot de andra borden. Det stora vemodet rullade in i mitt anteckningsblock. Alltings meningslöshet. Gråheten som väntade där framme. Det fåfängliga med att jaga materiellt välstånd och yttre bekräftelse och…blada blada … bludde bludde … (Pennan glödde.)

Sen blir man lite äldre. Sen hittar man någon att själv gå ut och äta eller fika med.

Det är härligt. Då kan man sitta båda TVÅ och snegla på medelåldringarna och förfasa sig, samtidigt som man håller innerlig hand över bordet och ibland måste man böja sig fram mot varandra och nojsa med näsorna och kanske tungkyssas lite, något medelåldringarna inte har gjort på flera decennier, inte med varandra i alla fall …
whe he …

Sen blir man ytterligare lite äldre. Man passerar trettio. Här inträffar något intressant. Eller intressant. Men man kan inte undgå att notera en lätt forcerad underton i samtalet vid det unga, ja, åtminstone hyfsat unga bordet där man trappat ner det där med innerliga händerna och tungkyssarna, eftersom det skulle verka lite VÄL hur ska jag säga, desperat …

Men ju närmare man hamnar de moltigande medelåldringarna, desto viktigare blir det att visa varandra och omvärlden att man fortfarande har mycket att PRATA om … Mest forcerade är naturligtvis, och jag vet att det här är sittande fåglar, men ändå: småbarnsföräldrarna som har fixat barnvakt och fått en vuxenkväll ihop.  

Då jäsiken i min lilla låda gäller det att komma upp i det stipulerade antalet själfulla samtalsämnen i timmen (SST). Annars kommer gråheten snart att storma in över tröskeln och göra sig hemmastadd i ens liv. Nu är jag själv en av de moltigande medelåldringarna. Och jag älskar varje minut. Bara sitta och hålla käften. Titta. Tänka. Eller ännu hellre, inte tänka. Bara flyta omkring i sorlet som en amöba.

Jag menar, allt detta förbannade pratande … Jag kan ibland få en förnimmelse av hur orden rinner bort. Förut satt man i ord upp till halsen. Kunde knappt röra sig för alla ord. Nu är det mest lite skvalp kvar. Men det är härligt. Man kan bli ganska less på alla ord också.

H och jag var ute och fikade häromveckan. Ett ställe i Skrapan. H beställde en latte. Jag ville ha en färskpressad juice. Men den var slut, sa killen. Så jag tog något multi-moja-ihop-allting från Saltå kvarn som kostade en halv pungkula och sen fjantade vi i väg till ett bord med vår bricka. Satte oss. Smuttade på våra drycker.

– Hörde du, sa jag.

– Vad, sa H.

– Hur kan den färskpressade apelsinjuicen vara ”slut”? Killen står ju i ett HAV av apelsiner. Kolla.

– Maskinen kanske är sönder.

– Varför säger han inte det då? Att säga att den är ”slut” är ju absurt. Det är som att stå i en hage bland en massa kor och säga att mjölken är slut. Det är bättre att han säger: Näe, vet du, jag ORKAR inte pressa en juice till dig.

Sen kollade vi på en hund vid grannbordet. Vi konstaterade att den såg trevlig ut. Sen drack vi upp och gick hem.

Hur ska homofoba präster bete sig när de tvingas viga samkönade par? Själasörjarna måste förstås följa Svenska kyrkans beslut men förmodligen vill de ändå, inför Gud, markera att de personligen inte dragits ner i fördärvet. Kanske kan de låta sig inspireras av amerikanska rappare och deras favorituttryck ”no homo”?

En hiphopare häver ur sig de orden för att markera att vad han just sagt inte ska uppfattas som gay. ”Got money out the ass, no homo, but I’m rich”, rappar Lil Wayne. Genom att placera orden ”no homo” mitt i meningen ser rapstjärnan till att lyssnaren inte associerar bilden av pengar som flödar ur hans förmögna stjärt till en bild av penisar som förs in i densamma. På ett liknande vis rappar Houston-hårdingen Chamillionaire att hans ”nuts weigh a ton, they bigger than your gun, no homo but my flow’s so good I think I’m about to come”. Chamillionaires testiklar är alltså jättestora och hans ordflöde så briljant att han vill ejakulera – men på ett tryggt, heterosexuellt vis.

Uttrycket ”no homo” populariserades av Cam’ron, Juelz Santana och resten av Harlem-kollektivet The Diplomats. Cam’ron använder till och med orden när han hotar sina fiender: ”Can shoot at me, can stab at me, take your best shot, suck a dick, no homo.” Under det senaste året har begreppet snappats upp av vita amerikaner som gillar att leka med svart slang. Samtidigt har radiostationer börjat censurera det, exempelvis i Jay-Z:s och Rihannas nya hit ”Run this town” där Kanye West slänger ur sig ett ”no homo”. Amerikanska HBT-aktivister är upprörda, inte minst för att Kanye tidigare har tagit avstånd från homofobin inom hiphop men ändå väljer att haka på trenden.

Andra kritiker anser att ”no homo” inte nödvändigtvis uttrycker homofobi. Rapparnas behov av att påpeka att de inte är gay är ett tecken på en större förändring inom hiphop, skriver journalisten Jonah Weiner i webbtidningen Slate. Han påpekar att artisterna tidigare var så macho att ingen tvivlade det minsta på deras heterosexualitet. DMX kunde attackera sina konkurrenter med den tvetydiga raden ”y’all niggas remind me of a strip club, ’cause everytime you come around it’s like I just gotta get my dick sucked” utan att få sneda blickar. Här i Sverige kunde Petter rappa ”vi är få som kan få hiphopkukar att stå” utan att lägga till ett ”no homo”. Många av nollnolltalets rappare visar upp en mjukare maskulinitet: Lil Wayne är en tanig kille som kysser sin mentor Birdman på munnen, Kanye West klär sig i tajta neonplagg, Cam’ron blev känd för att han älskade färgen rosa.

Jonah Weiner citerar Method Man som för sex år sedan sa ”you can’t be fucking people in the ass and say you’re gangsta”. Nu är det faktiskt möjligt att tänka sig en homosexuell gangster. Det är nog bara en tidsfråga innan vi får en musikalisk motsvarighet till den stenhårde gettobögen Omar Little i tv-serien ”The wire”. Hiphopen är satt i förändring, precis som Svenska kyrkan, och när en konservativ kultur löses upp behövs verbala snuttefiltar ibland. ”Inför Guds ansikte är vi samlade till vigsel mellan er två, Lars och Henrik”, säger prästen nästa sommar. ”Vi är här för att be om välsignelse över er och för att dela er glädje. No homo.”

När Linda och jag promenerar omkring i villaområdet i närheten där vi bor, bland trähus och trädgårdar med löv och leksaker, otrafikerade gator med akta-barnen-skyltar och fartgupp, då tänker vi ibland – hur hade det varit om allting hade varit annorlunda? Hade det varit roligare då? Om Linda och jag hade haft var sin karl och var sitt litet barn och kanske ett till på väg, och kanske till och med ett litet hus i trä någonstans utanför staden. Hur hade det känts?

Linda klagar ofta och gärna på att hon är den enda singeln i sitt gäng. Hon kommer hem till mig, slänger sig på min säng och sjunger samtida skillingtryck över den senaste offentliggjorda graviditeten bland hennes vänner, eller ett bröllop där hon nödgats agera både brudtärna och toastmaster och en exotisk bris, en fläkt från förr, singel som hon är. Huvudet på min arm, trygg i att även jag är ensam och inte bor i radhus.

Så ligger vi där ett tag och beklagar oss, tror kanske att vi ibland känner oss olyckliga eftersom vi inte har nått dit än, vi har inte funnit den fantastiska gemenskapen med en annan människa och vi har heller inte upplevt den himlastormande lycka som ett nyfött barn enligt uppgift innebär. Och där ligger vi. Drar deprimerande slutsatser om samhälleliga heteronormer och förväntningar på män och kvinnor. Men enkelt uttryckt är det så här: Vi känner oss annorlunda. För att alla vi känner är på smällen. Om vi bara hade varit lite mer normala så hade allt varit mycket enklare tänker vi, men man tänker ganska dåligt när man ligger ned.

När Linda och jag sen promenerar omkring i villaområdet i närheten där vi bor så kommer vi till allt värre insikter, bland höstblomster och trehjulingar. Allt verkar så jobbigt. Vakna om morgnarna. Väcka barnet. Väcka hunden. Ge sin man den obligatoriska morgonavsugningen. Hem och skola. Duktig på jobbet. Stretchjeans från Kappahl.

Fy fan vad deprimerade vi blir då. Vi har inte ens något att se fram emot.

—
Kåseri från dagens Namn & nytt