Jag hörde en grej på radio för många år sen. Det handlade om en invigning som hade ägt rum under gårdagen, det gällde Sveriges första privata halkkörningsbana. De hade en kort intervju med killen som hade drivit hela projektet.

– Hur känns det en sån här dag, frågade reportern.

– Jag tvekar inte att säga det, sa killen med bruten stämma, men det här är den lyckligaste dagen i mitt liv.

Jag tänker på honom ibland. Jag menar han måste ha upplevt ett och annat. Han lät inte lastgammal, men inte som någon duvunge heller. Jag gissar att halkkörningsbanan inte var något som han hade snutit ur näsan. Kanske var han gift, kanske hade han barn. Och ändå: den lyckligaste dagen i hans liv.

Jag tänker på honom när jag sitter på tåget hem från bokmässan. Författare från golv till tak. Författare med sina skinande nya eller, som i mitt fall, lite lätt härskna böcker som de håller fram mot omvärlden och säger att det här är den lyckligaste dagen i mitt liv.

Under min första bokmässa blev jag djupt olycklig att gå omkring där med min nyinvigda halkkörningsbana och upptäcka att den bara var en av flera hundra, för att inte säga flera tusen halkkörningsbanor. Och utanför mässbubblan, en hel värld som lyssnar på oss när vi är intervjuade på radio och med bruten stämma säger att det här är den lyckligaste dagen i vårt liv. En hel värld som skakar förundrat på huvudet och kanske blir lite rörd och sen kommer en låt och då glömmer världen alltsammans och nynnar med i refrängen.

Men under den här bokmässan finner jag en egendomlig sorts vila i att uppleva samma sak. Att vi bara är ett gäng författare som går omkring där och har piffat upp oss och vi pratar om våra halkkörningsbanor, och innan vi ens hunnit knyta skorna kommer vi att vara bortglömda.

(– Du ja. Men inte Kerstin Ekman!

Jo. Till och med hon.)

Jag går omkring och betraktar mina halkkörnings­kumpaner med ett slags kollegial värme. Våra brutna stämmor, vår darrande stolthet över just den här banan med sin speciella sträckning och sitt speciella gummi och sin speciella omgivning. Jojomen, så är det bara. Det finns halkbanor över hela världen. Men det finns ingen halkbana som den här. Ingen!

När min bok ”Syster” kom ut i våras gick jag ofta in på nätbokhandeln adlibris hemsida. Det finns en ruta längst upp till höger där det stod: senast sålda. Och så en bild på den senast sålda boken. När jag tryckte på uppdatering av sidan kunde jag följa bok efter bok som beställdes över detta avlånga land med alla dess halkbanor, privata såväl som statliga. Och det var liksom: Algotsson Stina, ”Bröd för alla sinnen”. (Och uppdatera.) ”Barnouin”, ”Kim”, ”Skinny Bitch”.

Den ena boken efter den andra som man aldrig hade hört talas om. Böcker om självhjälp och märkliga dieter och trädgårdsböcker. Böcker om hundar och akvariefiskar. Ingenstans fanns min bok eller någon av de andra böcker som paraderar omkring på mässorna och signeras av alla piffade och framgångsdraperade författare.

Man kunde tro att jag satt där och klickade och uppdaterade för att jag längtade efter att se min egen bok bland de senast sålda. Och det hade förstås varit trevligt. Men det gjorde mig ingenting att den aldrig dök upp. Det gjorde mig ingenting att min bok redan var en mikrob som skvalpade omkring i ett stort mörkt hav. Där någonstans, i den stora förgängligheten, blev jag fri.