Hannas kåseri: ”Fallgropar för flickor som jag”

Skrivet av Hanna Hellquist 07:00, 7 oktober 2009 i kategori Krönikor

Jag skriver inte för att jag tänker mycket, jag tänker mycket för att jag skriver. Och det är anledningen till att jag kommer att tänka på min gamla klassföreståndare i sjuan.

Min gamla klassföreståndare hade ankstjärt och hockeyfrilla och alldeles för korta jeans. Han var en ganska harmlös typ, han skämtade torrt och hade vad man med lite god vilja kan kalla för glimt i ögat. Hans ämne var träslöjd. Han bodde utanför stan. Vi kom rätt bra överens.

Jag hade långt hår och utsvängda byxor. Min kompis Kajsa hade experimenterat med batik hemma i badrummet i Viken och skänkt mig ett ekivokt linne med batikrosor runt brösten. Jag såg fantastisk ut när jag sprang mellan klassrummen i Mariebergsskolan i Karlstad, och jag lät fantastisk när jag skrek och gapade för det är en så speciell akustik i högstadiekorridorer i svenska mellanstora städer.

De första veckorna på höstterminen i sjuan var vi alla nya inför varandra, både elever och lärare. Vi trevade oss fram i våra positioner. Jag var högljudd och grov i mun. Började röka som kompensation till att jag hade alla rätt på kemiproven. Batikbröst och rosa platåskor.

Eftersom vi kom rätt bra överens, jag och klassföreståndaren, så kände han att det var han som bäst kunde prata med mig om den annalkande katastrofen. En eftermiddag, efter sista lektionen, så bad han mig stanna kvar när alla andra gick, för en tete-a-tete en trettonåring och en träslöjdslärare emellan.

Sen förklarade han för mig vilka fallgropar det fanns för flickor som jag. Hur man kunde uppfattas om man betedde sig som jag gjorde. Att det var lätt att uppfattas som en vandringspokal. Jag visste inte vad vandringspokal var. Jag trodde det var ett pris. Jag förstod inte vad han menade. Jag hade aldrig ens kysst någon, men det var av mindre betydelse. Det räckte med att ha batikbröst och använda könsord i korridorerna. Min gamla klassföreståndare sa att han ville hjälpa mig innan det var för sent, för ett sådant rykte som jag höll på att skaffa mig är svårt att tvätta bort.

Man kan säga att min gamla klassföreståndare gjorde bort sig en gång i sjuan. Han gjorde bort sig något alldeles ordentligt. Det är faktiskt inte klokt vad han klampade i klaveret. Men på den tiden visste jag inte bättre än att bära min misstankar på höga rosa klackar i korridorerna, och alla de där tankarna om killar och tjejer och batik och kemi försökte jag att inte tänka alls, för vem skulle lyssna på mig. Klassföreståndaren?

—
Kåseri från dagens Namn & nytt

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Tack Hanna för att du skriver!

Ankstjärt, är det ungefär samma som kö-röv eller ladugårdsdörr för en tjej? Kompensation för heter det. Sköt om dig tjejen!/ Cilla

Gjorde han bort sig, eller sa han som det var. Det funkar ju så fortfarande, ungdomar stämplas av andra ungdomar jävligt godtyckligt, många har inte styrka eller livserfarenhet att strunta i skitsnack utan mår väldigt dåligt. Idag mer än någonsin med internet och sms.

”Jag skriver inte för att jag tänker mycket, jag tänker mycket för att jag skriver.” En fantastiskt precist konstaterande. Exakt så. Sen uppfattar jag det inte som om Hanna dömer sin klassföreståndare. Överhuvudtaget andas alla hennes personporträtt värme även när (eller kanske pga att) hon skildrar tillkortakommanden hos människor. Personligen tycker jag att denna krönika visar på hur otroligt svårt det är för någon att vara välmenande, samt hur ofta det är just dessa människor som gör en besviken, man trodde ju dom var på ens sida liksom. Och det är dom ju egentligen, men konsekvensen är att välmeningen upprätthåller ett negativt status quo. Samtidigt. Att istället vara tyst eller t o m från sidan aktivt uppmuntra till fortsatt provokation – även om denna provokation inte borde vara så provocerande och dessutom behövs för att förändra – kan ju även det upplevas få ödestigra konsekvenser. Så hur egentligen agera när tystnad/påhejande kan leda till övergrepp, men att tala om hur någon kan uppfattas i sig också är ett övergrepp? Kan faktiskt tycka att det var bra att klassföreståndaren trampade i klaveret och inte bara tänkte det. Troligtvis lärde han sig något av att se att Hanna faktiskt klarade sig ganska bra trots (eller kanske pga) att hon fortsatte leva ut. Och så fick han många år senare dessutom bli omskriven i en krönika av en av Sveriges mänskligaste (och bästa) skribenter någonsin… ;.-)

Det är alltid lika fascinerande att se hur provocerade män blir av vissa texter. Ja, en lärare förminskar en ung kvinna, och genom detta alla kvinnor, genom att av välvilja begränsa henne. Och alla andra män skriker: Rör inte vår rätt att tolka världen, typ. Och, framför allt, gnäll inte. Så lite det krävs för att visa på dessa maktstrukturer

Tack för en lysande krönika! Du skriver levande och engagerat om viktiga värderingsfrågor!

Tack för en lysande krönika! Du skriver levande och engagerat om viktiga värderingsfrågor!

exakt vad är det ni (nedan) inte förstår? att en högstadielärare genast kopplar ihop en ung flickas svordomar med hennes sexuella beteende och därtill finner sig nödgad att ”hjälpa henne på rätt väg” (det vill säga rädda henne från ett horrykte) är ett mycket allvarligt (och dessvärre också vanligt förekommande) problem, som är väl värt att uppmärksammas i en krönika.

Det är redan, sedan länge, uppenbart att du(Hanna) inte skriver för att du tänker mycket. Men vore det inte en bra idé att ibland tänka i alla fall liite innan du skriver. Det är ett evigt ältande. När till och med människor som uppenbart bryr sig om (och har brytt sig om) dig får ta emot dessa aldrig sinande kavalkader av bitterhet så börjar det bli lite tjatigt.

tack! angeläget ämne och träffsäker iakttagelse som vanligt. vilket om inte annat bekräftas av de förnärmade kommentarerna från svenska fans/flashback-snubbarna nedan…

  1 2
Senare inlägg Tidigare inlägg