Det är fredag kväll i Karlstad och resterna av familjen Hellquist sitter samlade framför teven. Det är jag och mamma och Göran. Middagen är uppäten, vinglasen står på bordet, snart börjar Görans hockey så då får jag och mamma vara i fred i vardagsrummet, Göran får kolla på den lilla teven.
När mamma tittar på teve somnar hon. Det enda sättet för henne att ta sig igenom en hel film är att hålla på med något annat samtidigt. Sortera knappar till exempel. Lösa ett korsord. När jag kommer hem till mamma och Göran blir jag likadan, jag måste göra något, jag måste sticka en halsduk till exempel. Eller virka en mössa.
Mamma ger sig in i linneskåpet för att leta reda på lite garn så det blir tyst på mig nån gång. Hon kommer ut med en kvadratisk liten duk som någon har broderat en båt på, och i båten står två personer med konstiga hattar. En röd och en blå. En tjej och en kille.
– Den har pappa gjort! Han gillade att sy, säger mamma.
Jag har svårt att tänka mig min pappa sitta och brodera, men ingenting överraskar mig längre.
– Jaha, säger jag. Den är väldigt fin. Det trodde jag inte om pappa.
Det blir lördag förmiddag i Karlstad, och resterna av familjen Hellquist är alla på plats på secondhand-affären Gengåvan. Jag och mamma för att vi vill, Göran för att han inte vågar låta mig köra bilen. Han sitter kvar utanför. Lyssnar på radion och har tandvärk.
Jag och mamma går omkring i Gengåvans textilavdelning och nyper i örngotten med broderade initialer (det var det första den nyblivna medelklassfrun fick göra, sätta sig och brodera in initialerna i allt sänglinne, det var det första farmor gjorde) och vrider och vänder på dem tills vi hittar prislappen. De kostar två spänn styck. Tre för en femma.
Kvinnorna i min familj kan allt om handarbete. Min mormor knypplade spetsar och flätade korgar av näver och broderade bonader att hänga på väggen, stora bonader med grova korsstygn föreställandes ugglor och tomtar och flickor i ring runt en majstång.
Mormor lärde mamma som lärde mig. Mamma har lärt mig hur man stickar och virkar och syr kedjesömmar.
Allt detta är mycket viktigt och användbart, i rent terapeutiskt syfte. Sen är det ingenting värt. Alla dessa kvinnotimmar, de är inte värda någonting.
De broderade väggbonaderna kostar en tjuga på Gengåvan i Karlstad. Så är det, och jag är inte ens beredd att betala så mycket.
Men när män ger sig in på traditionellt kvinnliga områden, då ställer sig kvinnorna upp och applåderar. Gud vad fint det är med hemmapappor. Och vad fantastiskt att Lennart gör den bästa blåbärspajen i familjen. Och när en karl lyckas virka en grytlapp är det en fantastisk bedrift, då är den slutliga produkten det allra viktigaste och inte den terapeutiska resan till målet.
Handarbete av män stiger bara i värde. Jag ramar in pappas duk med båten och de konstiga hattarna och hänger den på väggen.



Bra skrivet.
thomas gilberg, 20:00, 14 oktober 2009. Anmäl Anmäl
Åh, Hanna, jag var på Gengåvan igår och nöp också i alla handarbeten! Läste alla vintagebloggar med så duktiga tjejer som syr sina egna kläder och ville också, trots att jag inte kan sy. Om du hade varit på Gengåvan hade jag blivit fruktansvärt lamslagen och säkert darrat och rodnat på samma gång. Min kompis Lina såg dig på morfar Ginko i Stockholm och det utlöste nämligen en sådan reaktion hos henne. Du är bäst, Hanna!
Ann, (Webbsida) 11:29, 14 oktober 2009. Anmäl Anmäl
A ——- visst kan jag hålla med dig om det, när det gäller förvärvsarbete. Men handarbete är det dåligt med värderandet av – oavsett om det är män eller kvinnor som gjort det! Därför dåligt exempel på ojämlikhet.
Anders E, 02:12, 13 oktober 2009. Anmäl Anmäl
Grymt skön blogg.Håller till fullo med!Typiskt att kvinno konst skall säljas för än billig peng när mans konst som kan vara låtas psykisk sjukdom eller vandaliserade t-banor utropas som konst av kultureliten! Fram för den gömda kvinno konsten istället som man ändå ser vad den föreställer! Kramizar!!
Jeanette, 17:48, 11 oktober 2009. Anmäl Anmäl
Du är så jävla rätt.
Henke, (Webbsida) 23:50, 9 oktober 2009. Anmäl Anmäl
Anders E! Både värdet på kvinnligt handarbete och hennes förvärvsarbete är ju symptom på samma ojämlika samhällsordning där mäns arbete värderas högre o kvinnlig kunskap marginaliseras eller bagatelliseras. Men det håller du nog inte med mig om.
A, 13:52, 9 oktober 2009. Anmäl Anmäl
Jag längtar efter den dag jag kan finna en mutter och en bult som min mamma har skruvat ihop. Då ska jag sätta den inom glas och ram! Men hon måste nog först läsa lite genusvetenskap för att lyckas med det.
Nils, 01:06, 9 oktober 2009. Anmäl Anmäl
Eh… han frågar mig om jag kan hjälpa honom att ”sy”, inte ”se”. Blev ju intressant det där.
L, 23:50, 8 oktober 2009. Anmäl Anmäl
Jag är stolt för att jag kan borra med slagborr och montera möbler på ett kick, medan min kille och särbo beundrar mig för att jag kan. Irriterande nog är jag inte stolt för att jag kan det här utan för att jag – och är kvinna. Han frågar mig om jag kan hjälpa honom att se, men då tvärvägrar jag, varken kan eller vill. Känns dåligt att jag hela tiden tittar på mina (o)färdigheter utifrån det här perspektivet, jag visste det egentligen redan men nu stör det mig. Tack.
L, 23:48, 8 oktober 2009. Anmäl Anmäl
Fan finns ingenting annat att säga än att din blogg är underbar. Allting är underbart. Det där med att fly från verkligheten har aldrig riktigt funkat för mig förrän jag började läsa här. Sen är det ganska kul att läsa vissa kommentarer. Folk bara måste skriva så perfekt för att känna att man mäter sig med dig. Men det går ju inte.
Dilan, 18:13, 8 oktober 2009. Anmäl Anmäl