Det är fredag kväll i Karlstad och resterna av familjen Hellquist sitter samlade framför teven. Det är jag och mamma och Göran. Middagen är uppäten, vinglasen står på bordet, snart börjar Görans hockey så då får jag och mamma vara i fred i vardagsrummet, Göran får kolla på den lilla teven.

När mamma tittar på teve somnar hon. Det enda sättet för henne att ta sig igenom en hel film är att hålla på med något annat samtidigt. Sortera knappar till exempel. Lösa ett korsord. När jag kommer hem till mamma och Göran blir jag likadan, jag måste göra något, jag måste sticka en halsduk till exempel. Eller virka en mössa.

Mamma ger sig in i linne­skåpet för att leta reda på lite garn så det blir tyst på mig nån gång. Hon kommer ut med en kvadratisk liten duk som någon har broderat en båt på, och i båten står två personer med konstiga hattar. En röd och en blå. En tjej och en kille.

– Den har pappa gjort! Han gillade att sy, säger mamma.

Jag har svårt att tänka mig min pappa sitta och brodera, men ingenting överraskar mig längre.

– Jaha, säger jag. Den är väldigt fin. Det trodde jag inte om pappa.

Det blir lördag förmiddag i Karlstad, och resterna av familjen Hellquist är alla på plats på secondhand-affären Gengåvan. Jag och mamma för att vi vill, Göran för att han inte vågar låta mig köra bilen. Han sitter kvar utanför. Lyssnar på radion och har tandvärk.

Jag och mamma går omkring i Gengåvans textil­avdelning och nyper i örngotten med broderade initialer (det var det första den nyblivna medelklassfrun fick göra, sätta sig och brodera in initialerna i allt sänglinne, det var det första farmor gjorde) och vrider och vänder på dem tills vi hittar prislappen. De kostar två spänn styck. Tre för en femma.

Kvinnorna i min familj kan allt om handarbete. Min mormor knypplade spetsar och flätade korgar av näver och broderade bonader att hänga på väggen, stora bonader med grova korsstygn föreställandes ugglor och tomtar och flickor i ring runt en majstång.

Mormor lärde mamma som lärde mig. Mamma har lärt mig hur man stickar och virkar och syr kedjesömmar.

Allt detta är mycket viktigt och användbart, i rent terapeutiskt syfte. Sen är det ingenting värt. Alla dessa kvinnotimmar, de är inte värda någonting.

De broderade väggbonaderna kostar en tjuga på Gengåvan i Karlstad. Så är det, och jag är inte ens beredd att betala så mycket.

Men när män ger sig in på traditionellt kvinnliga områden, då ställer sig kvinnorna upp och applåderar. Gud vad fint det är med hemmapappor. Och vad fantastiskt att Lennart gör den bästa blåbärspajen i familjen. Och när en karl lyckas virka en grytlapp är det en fantastisk bedrift, då är den slutliga produkten det allra viktigaste och inte den terapeutiska resan till målet.

Handarbete av män stiger bara i värde. Jag ramar in pappas duk med båten och de konstiga hattarna och hänger den på väggen.