”Jag tar sikte på den målkåtaste norrmannen, men när jag sätter fart mot honom gör han en sorglös lov åt höger eller vänster och när jag vänder mig om är han ­redan framme vid det svenska målet.”

Jag har en återkommande skräckfantasi som går ut på att jag förvandlas till någon annan, och det inträffar alltid i något avgörande läge, typ när Kim Källström har lagt upp bollen på straffpunkten. Pang, plötsligt är jag Kim Källström.

Halvkul.

Jag skulle ju knappast kunna vända mig till lagkamraterna och säga, hörni, det har hänt en sak. Jag är inte Kim Källström längre. Jag heter Bengt Ohlsson och jag kommer garanterat att missa den här straffen.

En lördag i september hamnar jag egendomligt nära den här fantasin.

Sveriges författarlandslag ska möta Norge på Heden i Göteborg. Jag har blivit uttagen till matchen och jag har ingen aning om varför. Efter matchen misstänker jag att det finns fler som frågar sig samma sak.

Jag har varit med några gånger när Bonniers har ­arrangerat drabbningar mellan författarna och förläggarna. Det är roliga matcher. Men jag vet ingenting om fotboll. Därför är min strategi den enklaste möjliga. Jag placerar mig i backlinjen och kollar in vem som verkar målkåtast av motståndarna. Sen punktmarkerar jag killen, jag är på honom som en kardborre och så fort han får bollen sätter jag full fart mot honom och springer rakt in i fanskapet.
Men det norska laget består av tio stycken Dolph Lundgren och en Bruce Lee. Unga upplagor. Jag tar sikte på den målkåtaste norrmannen, men när jag sätter fart mot honom gör han en sorglös lov åt höger eller vänster och när jag vänder mig om är han redan framme vid det svenska målet.

Halvvägs in i matchen börjar jag undra om jag blev skjuten under promenaden från omklädningsrummet och numera är ett spöke, som Bruce Willis i ”Sjätte sinnet”, för norrmännen verkar springa rakt igenom mig.
Fotboll är ett mysigt spel när man sitter i soffan och tittar. Det är städat och avmätt. Man har överblick och full koll på allting. Man tycker att spelarna nere på planen är sega och klantiga.

I verkligheten orkar man jaga en norrman i full fart ett tjugotal meter, sen är man så andfådd att man nästan får bäras ut på bår. I verkligheten vaknar man upp dagen efter och undrar vad som hände egentligen. Det gör ont överallt. Benen känns blånade och ömma. Det stramar i låren och ljumskarna. Man rör sig som en 97-åring.
Vi ligger under i halvtid. Skadorna börjar droppa in. Ronnie Sandahl grinar illa. Thomas Bodström skakar på huvudet. Stefan Blomgren tittar ner i gräset.

Två bloggbrudar står och tittar på.

–?Ni är inte tjugo längre, säger de.

Det är problemet med bloggare. De tror att de kan gå omkring irl och sprida sitt gift som vanligt, och att ingen hör dem.

Det är ändå inte så farligt. Klackarna i allsvenskan ropar värre grejer. De hade snott ihop en ramsa om min stora näsa för länge sen.

Andra halvlek börjar. Norrmännen fortsätter att springa rakt igenom mig.

De har laddat inför den här matchen. De lär dessutom ha blivit utlovade fem fat råolja per skalle om de vinner. Plus en tunna i bonus för varje mål.

Norrmännen vinner med bla bla–1. Bloggbrudarna småler sardoniskt vid sidlinjen. Jag funderar på hur jag bäst ska berätta för mina lagkamrater att jag egentligen inte är den som de tror att jag är. Men jag låter det vara.
Tänk på det här nästa gång ni ser Kim Källström bomma en straff. Ha förbarmande med killen. Det kanske trots allt inte är Kim Källström.