Jag sitter på tunnelbanan, det är måndag morgon och klockan är kvart över åtta. I Bredäng går två karlar på och sätter sig mitt emot mig. De sätter sig väldigt bredbent och nedhasat på sätena, de liksom bara öppnar skreven för hela välden att se. Jag kniper ihop knäna ännu mer och stirrar ned i tidningen. Jag känner instinktivt, som man har lärt sig, att nu ska jag inte titta upp. Jag ska inte möta deras blick. De pratar på något språk, jag vet inte vilket, och en av dem snörvlar väldigt mycket. Jag kan inte koncentrera mig på vad som står i tidningen och jag försöker gissa mig till när de stirrar och hur mycket de stirrar. Pratar de om mig? Antagligen inte, de bara stirrar lite på rutin. Jag försöker hålla koll på dem genom att snegla på deras spegelbilder i fönsterrutan. Jag vet att när de blir tysta sitter de bara och stirrar på mig. När vi kommer till Hornstull ska jag av och jag tänker att fan heller, de ska inte få inskränka mitt offentliga utrymme, de ska inte få mig att krympa ihop i tunnelbanesätet och undvika att titta upp i fjorton minuter i sträck. Och nu vill jag veta om de faktiskt stirrar så mycket eller om jag bara inbillar mig. Jag ser upp och båda sitter mycket riktigt och bara stirrar. Jag kollar från den ena till den andra, ingen säger någonting. De stirrar på mig och jag stirrar tillbaka. Sedan går jag av. Nu känner jag mig frustrerad fast mest bara trött. Det är måndag morgon för farao, give me a break.  

Aja, egentligen skulle jag bara berätta att om ni sitter och låssasjobbar på era kontor i dag så gå in och kolla på det här, det är kul. Min favorit är nog ”Kom ut i månskenet”.