På lunchen berättar John som jag delar kontor med, om en som heter Daniel H Pink som har skrivit karriärcoachboken ”The adventures of Johnny Bunko”. Pink driver tesen att man inte kan planera sin karriär, tänka strategiskt, för då hamnar man bara någonstans där man inte vill vara.

Sedan ringer de från P?3 och frågar om jag kan intervjua norska popbandet Kings of Convenience. ”Gärna” säger jag ”jag har gillat dem länge!” Jag var 18 år när Kings of Convenience slog igenom.

Jag minns att jag tänkte, eller skrev i något fanzine jag hade på den tiden, att vissa känslor och tankar vill man bara gömma för alla, och om själen är ett rum så är de känslorna som papperslappar som man knycklar ihop och slänger i det mörkaste hörnet. Men när man lyssnar på Kings of Convenience känns det som att någon plockar upp de där papperslapparna och vecklar ut dem och läser dem och säger att den fortfarande gillar en även efter att ha läst lapparna.

Jag gick till Pet sounds när deras första skiva kom och frågade om jag kunde få affischen fast jag tyckte att det var pinigt. Jag satte upp den på väggen hemma. Där satt den länge, tills jag kom på att det var barnsligt med affischer på band och satte upp abstrakt konst på väggarna i stället. Nu har jag bandaffischerna på väggarna igen enligt tesen om att det är lika bra att inte skämmas för det man gillar.

Jag ska träffa Kings of Convenience på ett hotell vid Mariatorget och tar vägen längs Götgatsbacken. Jag går under kastanjerna vid tunnelbaneuppgången vid Björns trädgård och det är sol. Kastanjerna har ramlat ner på gatan och de har befriats från de där skalen de har, nu ligger de bruna blanka och fina. De klarade fallet oskadda för att de hade hårda, fula taggiga gröna skal. Tänk om man kunde vara mer så själv?

Kanske gick jag just här, vid Björns trädgård, för åtta år sedan. Och planerade om när jag blev stor så skulle jag intervjua Kings of Convenience. Och då är det som att nutid och dåtid flyter ihop. Jag är ju samma kropp, rent fysiskt, bara åtta år äldre. Och de är ju samma band. Och det här är ju Stockholm. Men i huvudet är jag inte samma, så vad hjälper det att planera? Var det så Daniel H Pink menade?

Jag träffar den norska duon på ett hotell och de är lite knepiga. Det blir ju aldrig så där som man föreställer sig som arton­åring, att just jag ställer någon slags förlösande fråga som får dem att öppna sig och berätta fantastiska saker. Tänk om jag hade vetat det för åtta år sedan, att världens smartaste fråga inte existerar, och att en intervju med Basshunter alltid kommer att vara mer underhållande att läsa eller lyssna på än en med Kings of Convenience i alla fall. För Basshunter har kontakt med sina känslor och Kings of Convenience intellektualiserar bara allt.