För två år sedan drog jag ut en hörntand. Den satt så hårt att tandläkaren fick borra rakt in i tanden för att sedan knäcka itu den med en tång. Blodet sprutade och borrens vinande ackompanjerades av Markoolios ”Ingen sommar utan reggae” som dånade ur tandläkarens radio. Jag trodde inte att musiklyssnande kunde bli mer plågsamt än så – tills jag häromveckan däckade i svininfluensan och såg tv-programmet ”Idol”. Helst hade jag förstås tittat på något annat men lägenheten där jag isolerat mig för att inte smitta min familj hade bara tre tv-kanaler. Snorig, kallsvettig och med torra, spruckna läppar sjönk jag ner i en soffa och hoppades få en stunds underhållning. ”Idol” har ju trots allt tänt stjärnor som Amanda Jenssen och Darin. ”Man får ta det för vad det är”, sa jag till mig själv – precis som mina vänner brukar säga när de vill få mig att titta på Melodifestivalen.

Och jag tar ”Idol” för vad det är: lidande. Jag har lyssnat på massor av goth- och metalband som vill förmedla dödsångest men inga av dem har gjort det på riktigt – inte som ”Idol”-deltagarna med sina glasartade blickar, likstela poser och själlösa röster. Att se dem uppträda var som att stirra på en tapet på en cancerklinik. Febern försämrade inte mitt omdöme utan skärpte mina sinnen. Febern brände bort de aningslösa  illusioner jag tidigare haft om att ”Idol” och andra musiktävlingar i tv har något som helst värde.

När jag trodde att programmet omöjligen kunde bli värre klev en blondlockig konfirmand upp på scen och ylade sig igenom nollnolltalets gräsligaste låt: Sandi Thoms ”I wish I was a punkrocker (with flowers in my hair)”. ”Den känns härlig”, sa hon om låtvalet. ”Du är jättebra”, sa juryn efteråt. ”Idol”-Tove, som hon hette, fick inte ens en tillrättavisning om att punkare inte har blommor i sitt hår (såvida de inte vill ha stryk av andra punkare).

Influensan gjorde att jag blev kvar i soffan. Ett dygn senare såg jag ett annat program som jag tidigare undvikit: ”Körslaget”, en tv-tävling där klämkäcka körer våldtar rockhistorien. Först våldtog Caroline af Ugglas kör Ebba Gröns ”800°”. Sedan våldtog Larz Kristerz-sångaren Stefan Nykvists kör Metallicas ”Enter Sandman”. Deltagarna spexade, grimaserade, gjorde djävulstecken och spelade luftgitarr framför kameran. Jag satt förstummad framför teven och tänkte: ”Det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är mitt liv och det tar slut med en minut i taget, det här är…”

Nu tycker ni kanske att jag är en elitist som bara gillar konstiga saker. Men ingenting som jag sett på undergroundklubbar under de senaste tjugo åren är en bråkdel så konstigt som ”Idol” eller ”Körslaget”. Jag kan uppskatta de flesta sorters musik från opera och bebop till j-rock och dubstep. Däremot kan jag inte begripa att hundratusentals människor lyssnar på ”Idol”-Toves ”I wish I was a punkrocker (with flowers in my hair)” eller Larz Kristerz-Stefans ”Enter Sandman” utan att få lust att dricka cyanid. Den folkliga tv-underhållning som tillåts dominera nöjesjournalistiken i Sverige är inte god och glad utan sinnessjuk och pervers. För att citera Thåström: Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.

Jag vet inte vad ni gör av era gamla plastpåsar. Det kan jag ju rimligen inte veta.

Den större modellen brukar hitta sina användningsområden. Man kan ha dem och bära grejer i. Gärna lite sunkigare saker. Träningskläder, fuktiga handdukar, skuggiga strumpor. Men man kan inte komma till ett möte med viktiga papper i en plastpåse. Möjligen om man är tjugoett. Nej, inte då heller. Möjligen om man är fjorton. Men då har man kanske inte så många viktiga möten.

Det är klart, vi har ju soporna. Det är där de brukar hamna. Läckande, luktande och småjäsande dinglas de oroligt hopknutna påsarna ner till soptunnan på gården.

Det finns en mindre variant som är obeskrivligt irriterande. Den är i A4-storlek och tillverkad i en inbillar jag mig billigare sorts plast som prasslar vassare och liksom uppfordrande. Det finns en ännu mindre variant och den är stor som ett A4 vikt på mitten och den heter vågar man gissa på A5, och när man blir erbjuden en sån påse i affären blir man så irriterad att man får lust att ta emot påsen och medan man stirrar expediten stint i ögonen föra påsen till munnen och blåsa upp den med en slapp flämtning och sen snöpa åt öppningen och smälla påsen mot handflatan och hoppas på att det blir en sån smäll att överfallslarmet går i?gång.

Det som irriterar mig mest är den tjänstvillighet med vilken expediterna trollar upp sina påsar.

Allting annat i butikerna blir mindre och snålare och krångligare. Frågar man om någonting börjar de nästan gasta sin webbadress eller något betalnummer. Det är knappt man får växel tillbaka. Man får ”gärna” betala med kort men inte köpa för lite för då blir det straffavgift eller blanka nobben.

Men PÅSEN.

När expediten fumlar upp påsen ser man att de erinrar sig att de minsann är Riktiga Handlare och att jojomän, här vankas det söörviss sörru. Här är man inte tappad bakom en vagn. Här har man förkläde och pennstump bakom örat. Här har man en fräknig springpojke beredd att springa hem med fru Larssons matpaket hela vägen till dörren och sen om ni ger grabben en slant kommer han att le soligt och göra en honnör och ropa TACK SNÄLLA TANT.

Man ser framför sig när expediten gått i lära och det stått en föreståndare ett halvt steg bakom och kikat över axeln och lärt ut yrkeshemligheterna. Vartenda darrigt nybörjarmoment. Slå in summan. Växel tillbaka. (Okej då.) Och sen?

–?Och så påse.

Javisst ja! Expediten får något mörkt och skamset i blicken. Alltid påse. Expediten svär tyst för sig själv att aldrig göra om misstaget. Påse, påse, påse. Föreståndaren låter några förebrående sekunder passera och börjar sen mässa handelns gyllene regler för sin expedit. Skulle kunden sjunka ihop i en infarkt på butiksgolvet och fradga runt munnen, försök att så diskret som möjligt maka ut kroppen utanför butiksdörrarna. Det är ett helvete nu för tiden med försäkringar och stämningsrisker och papperslösingar från Moldavien och man kan inte vara säker på någonting. Ta kunden under armarna och släpa ut honom utanför dörrarna.

Men lägg gärna en påse på kroppen. Det är en sån trevlig gest. Den får vi inte göra avkall på. Om kunden ser riktigt borta ut kan han behöva muntras upp ordentligt, och då kan du ta fram de extrastora påsarna, dem med hårda handtag och små knäppningar på plastskenorna.