Jag trodde länge att det skulle vara jobbigt att fylla trettio men jag har ändrat mig. Jag tror att det största som kan hända en är att få bli gammal. Ju äldre desto bättre. Husmorsor och pösgubbar, er tid är nu. Ungdomen är så jävla ute. Ungdoms­kulturen är död.

Vilket inte är så konstigt. Ungdomar har inte koll på nånting. Sexistiska och groteska, miss­bildade högstadieelever med näsor som växer som stora svampar i ansiktet, uttrycken, Anton Abeles totala brist på självdistans. Attityden, humorn, proportionerna, förmågan att knyta an till andra människor, inget funkar för dem. Jag som sätter en sån ära i att vara empatisk upptäcker att jag äcklas av dem, jag kan inte känna något annat, för de är nästan inte mänskliga, de finns inte.

Jag hatade mig själv när jag var tonåring. Inte för att jag hade en särdeles svår tonårsperiod utan för att det helt enkelt inte fanns så mycket att tycka om. Jag var halvt självsäker, halvt idiot, jag rökte cigarretter som jag sprätte i?väg över skolgården, jag övade in den perfekta rörelsen med fingrarna så att ciggen for all världens väg, det fick mig att verka svår och världsvan tyckte jag.

Jag spottade hela tiden. Ju mer man spottar, desto mer saliv bildas det i munnen, och desto mer måste man spotta. Man kan urskilja tonårs­tiks på deras förmåga att drabba omgivningen så mycket värre än deras utövare. Jag fräste i?väg loskor, jag svor och mobbades (sporadiskt, nästan pliktskyldigt), jag sydde in jeans och målade svarta streck till ögonbryn. Trosskydd under armarna för att absorbera svettningarna.

Fortfarande kan jag inte tycka om mig själv när jag tänker på hur jag var, jag kan inte förstå hur jag tänkte på den tiden. Jag var inte mig själv, jag var ingen alls. Det som inte var jag levde två olika liv, ett i skolan och ett hemma. Jag kände mig alltid falsk. Ingen kunde lita på mig. Jag var så liten och hemsk och osäker.
Det finns en outtalad överenskommelse att man måste förlåta osäkerhet. Folk kan bete sig hur illa som helst, om det bottnar i dåligt självförtroende så är man som medmänniska tvungen att förlåta dem. Men jag tycker att osäkerhet är oförlåtligt. Just för att det inte bottnar i någonting alls. Det är liksom ingen där. Ingen bor i tonårskroppen.

Det finns inga mer osäkra människor än ton­åringarna på tunnelbanan som precis har hunnit med vagnen, de som slänger sig in och som kanske klämmer handen i dörrarna i virrvarret och står där, högresta och missbildade och drar dåliga, högljudda skämt för de vet att alla lyssnar, och de skäms; i trängseln på vagnen känner man nästan doften av självhatet. Vilket inte är så kons­tigt.

Det finns ingen som ljuger om sin ålder nuförtiden. Det finns ingen åldersnoja. Det finns ingen som vill vara yngre längre, ingen som längtar tillbaka. Ingen som minns sina tonår med fuktiga ögon.

Stackars stackars små barn. Gå aldrig in i ­puberteten. Ni kommer aldrig att förlåta er ­själva. Även om ni kommer någorlunda oskadda ut på andra sidan så kommer de där tonåren aldrig att riktigt vara värt det.